Helsingborgs-Posten – 18 februari 1861, sida 3

al Fetter NIISSoOn. England är, fåfom man finner af de bdiptomatiffa striftwerlingarna, föga delätet meb frangmännens länga wiflande i Syrien, od) derom är just icke få mydet att säga, då fransmännen ide plåga göra fig få särdeles brädt med fin bemresa, når de Occeupera ett tand. Det är farligt uppdraga någon occupation ät franska soldater, enär de få gerna fördröja fig bwar de komma. Det bar päfwen fått erfara; hans heligbet slulle alltför gerna önsla fina befivärs liga gäster bemigen, men wänskapen kantänka förbjuder att wisa dem på dörren. Sultan är ide beller rätt belåten med fina deswärliga gär fer, hwilka synas för längre tid flå fig till ro i Syrien, och kanske en wacker dag drifwa fin wärd på dörren. Päfwen och Suitan, stackars menniskor! Sjuka äro de båda, men de stulle helst fe de kunde slippa den bjelp man trugat på dem, och de bafwa nog Mil att saga: Gud beware oss för wära wänner! Revolutionen i de södra förenta staterna i Amerika bebädar intet godt för republiken och mycken sannolikhet bar det för fig, att dessa stater bilda en monarki. Det blir då fråga, hwar man skall finna en lämplig konung. Den förlägenheten fan dock snart afbjelpas, enär Frans den 2:dre, Nrapels exkonung, stär till tjenst. Den mannen synes wara fult fompes tent för en regents plats i slafstaten, då han tillräckligt dofumenterat sin skicklighet att hålla folk i slafweri. Emedlertid blifwer upplösningen af den nords amerikanska republiken, detta ideal för fria fas ter, en swär flöt för herrar republikaner, och man undrar hwad Lars Hjerta nu tänker om de lofwande utsigterna för Swerige, att blifwa en republik om en mangålder, eller få der bortåt. Men det är sant, berr Hjerta har ju lätit försiå, att ban ide längre bar några wars ma fymvpatbier för revublifen. Det har säledes gätt med berr Hjertas republikanska sympathier, som med stearinljusen, de bafwa försämrats med hwarje är, enligt hwad kommerskollegium menar. Att swenska folket är en trög nation full af hetfighbet, bar blifvit ytterligare bewisadt ges nom ben feberaftiga agitationen för frarpffyttes föreningar. Det är wäl att bekla ga, att en få wacker fosterländsk tanke slall förfuffag genom för mycken betsigbet och löjliga öfwerdrifter. Utsigterna äro wisserligen för närwarande ide så lofwande, som mängen will tro. Allt hwad som så der bastigt och lustigt winner tycke och smak beg allmänbeten båller fig fällan länge uppe; det blir en modesak, som efter nägra är synes löjlig. Skall ett stort företag hafwa någon framgång och blifva af någon wwarafs tighet, få måste det i början gå trögt ; det blir wanligen säkrare, ju längsammare det går framåt. Just når det har många swärigbeter att öfwerwinna i sin början, plågar det Iydag bäst. Hwem minnes ide de febrila agitatios nerna för niföreningarned J bwarenda stadsfläck hö man möten bärom. Ala skulle uia hwarandra: listor framlades och) sulltecknades med bast. Landeböfdingar od) sjerdingsmän, bistopar och korkostötar, generaler och soldater, amiraler och bätsmän, grossörer och packhus. — ä — AaAa n —