min man, om den deus ex machina, som skall uppstå och gifva min person ett annat namn, rang och värdighet. — Ja just om eder man talar jag, den man, som jag i Berlin högtidligt lofvat er. Tro icke, min dyraste, alt jag gör med er, som furstarne med sitt folk, så alt jag i det ögonblick, då jag behofde eder hjelp, gaf er lysande löften, hvilka jag sedan icke mera tänkt att uppfylla. Nej, mitt barn jag har icke glömt mitt lofte och timman för dess uppfyllande är just nu slagen. Men säg mig dock först huru det står till med er och den unge hr v. Sahla, den der elegante unge sachsaren? Har ni riktigt förstått leda hans enthusiasm och under kärleksruset lyckats döda hans brinnande sosterlandskarlek? Ar han ännu alltid den utkorade, åt hvilken min Diasolezza vill skänka sin hand? — Jag tror, excellens, att jag måst lida det största nederlag, som kan drabba en qvinna. Jag är försmådd, och hr v. Sahla har uppgifvit sin plan eller också misstror han mig och menar tro på, all jag såsom en god preussisk medborgarinna, det vill säga såsom en äkta Hardenbergianska, icke skulle vilja vara honom behjelplig alt från Sachsens skuldror aflyfta Preussens ok. Prosvotiden af 4 veckor är nu till ända, och jag har icke mera återsett honom. — Nå godt!... Åe mari est mort! Vive le mari — sade Hardenberg med ett hogljudt leende. — Jag har upptäckt en annan gemål för er, en älskansvard gentilhomme, med ett högt klingande, aristokratiskt namn, en spelare till profession, och genast färdig alt för några lusende thaler sälja sitt hjerta och sin hand. — I sanning en förföriskt gemål — utropade Fredrika — men han kommer för sent, ty jag har redan sjelf gjort mitt val, och beder min upphöjde herre och mästare alt lillsladja mig detsamma. Mitt hjerta ligger för edra fotter och drommer sin första vårdröm. Låt mig drömma och väck mig icke för alt fästa sorlossringen på min hand. Vänta bara, åren skola snart komma och väcka mig, och när jag då vid uppvaknandet ser mig i spegeln och upptäcker de första skrynklorna på min panna och de första hvita håren på milt hufvud, då skall jag med er utropa: Vive le mari! Ända till dess vill jag vara fri, fri for alt älska och hata, — fri, for alt älska er och hata.... Hardenberg skakade sakta sitt hufvud och lade sin hand på Fredrikas panna. Barn, du har fallit ur din röle — sade han vänligt, — du svår nu, att du blott för min skull vill försmå den make, som jag bjuder dig, och dock tillstod ditt hjerta förut, att du redan sjelf utsett dig en soljeslagare. Barn, håll mig icke för en dålig, afundsjuk tyrann, som vill stå i vägen för din lycka, ty hvad du nu är for mig, det blir au mig också äfven då, när en make står vid din sida. Jag älskar hos dig ditt snille, ditt öppna väsende och din — illmarighet. Min gud, jag älskar ju blott min Diavolezza, och hvad frågar jag efter om hon vill inför andra förändra sig till en kärlekssmäktande, känslofull qvinna. Det är blot en mask, med hvilken hon vill förlusta andra och sig sjelf, men mig skall den aldrig kunna dära. Jag har ända in i djupet genomforskat min Diavolezza, och vet, att hon ej har något hjerta. — Men tänk, om ni hade tagit fel? — sade Fredrika med darrande stämma. — Om Diavolezza nu ändå hade ett hjerta och detta på en gång hastigt växte upp, och lik nattens drottning i ett nu öppnade sina underskona blommor och uppfyllde hela mitt tänkande och kännande med den kostligaste hänryckning!... Hvad skulle min herre och mästare då säga? — Då skulle jag säga: ÅÅlitt hulda barn, nattens drottning blomstrarliksom eder kärlek blott tjugofyra timmar; derpa är den med all sin doft och poesi förbi; och efter denna korta blomstringsperiod vaknar man ur sina himmelsfantasier med hulvudvärk och lorslappning och frågar sig helt yrvaken: huru har jag kunnat låta mig narras utaf dylika nu vissnade och allallna blad Akla er vål, milt kära barn, ty det finns också falska underblommor och falsk karlek. Bevara ert hjerta, då ni nu gjort den upptäckten, alt ni eger ett dylikt, men låt dock icke leda er af detsamma. Ni har ofta kallat er sjelf en äfventyrerska, men lae er noga i akt för äfvontyrare. Det gilves ganska många sådana här i Wien. Kongressen har drifvit alla den sortens foglar ur sina nästen och gömställen, och hvem som formarkt aldrig så liten kraft i sina vingar, han har sladdrat lut, för att om möjligt i denna allmänna villervalla obemärkt utstyra sig i falska fjädrar och under en lånad kostym dölja sin fjärilskarakter och det finns i sanning här många sådana zirbenglar, som blott äro utstofferade fjärilar. En hel här af lycksökare, äfventyrare, spelare och sickljufvar hafva nu slagit ner sitt läger hos oss och man har i sanning ganska ofta svårt att urskilja diplomater och politici från nämnde hedersvärde herrar. Detta kommer mig all tänka på att jag nyss utanför edra dörrar mötte en dylik äfventyrare och till och med en af det af det farligaste slaget. oOciacc— —bk. — — RR — — — — Men ni känner honom kom vål icke från er? — Jag vet icke en gång om hvem ni talar, och ni begär ändå att jag skall säga om jag känner honom. — Jag talar om en ung man, som för våra hemliga agenter är bekant såsom en ganska farlig personlighet, såsom en inpiskad bonaparlist, och som kommit hit för att intryera, hopknyta förbindelser och sätta allt i rörelse for att återföra Napoleon från Elba till Frankrike. Uan tillhör icke den sämsta sortens äfventyrare, ty på elt visst säll menar väl icke och han han ärligt med sitt förehafvande. Han ar verkligen på allvar intressad at den sak han förfäktar och gor det icke for personlig fördel och vinning; men till uppnående af det mål, hvartill han sträfvar, skyr han ingen lögn, intet hyckleri och forställning, och just derfore kallar jag honom farlig, ty han är dessutom en vacker karl och eger en bedragares hela frimodighet och valtalighet. Också är han så slipad, altpolisen icke kan sinna den ringaste anledning all blanda sig i hans affärer. Hans papper äro fullkomligt riktiga, han är legitimerad vid franska gesandtskapet, introducerad i många af de forsta husen här i Wien och har maktiga och inflytelserika gynnare. — Ah, ni gör mig sannerligen nyfiken att lära kanna detta under — ropade Fredrika helt obesvåradt. Huru heter då eder intressante äfventyrare ? — Han heter olika, allt efter som det bäst passar sig. Hos grefve Aldini är han presenterad for mig som markis v. Lastodere, men jag vet allt han på några andra ställen lyckats skaffa sig inträde såsom en markis v. Barbasson, (Forts.)