Helsingborgs-Posten – 18 februari 1861, sida 2

Ludvig von Beethoven. Af LOUISE MUnrBACH. (Forts. fr. nr 12.) — Jo minsann, det vore ett raskt företag — sade Hardenberg. Det kunde kallas att göra en heroisk kur, ungefär som om man på en, som lider af tandvärk ville befria honom från smärtan genom gouillotinera honom. Men hvad skola vi bry oss om politiken, min hulda Diavolezza? ...låtom oss icke längre befatta oss med dessa herrar diplomasers barnsjukdomar ... Nej, tala då hellre om er sjelf, Fredrika! Jag har under de sista dagarne så mycket sysselsatt sig med er, milt barn, och ofta tänkt på det löfte, som jag i Berlin gaf er. — livilket löfte, ers excellens ? — frågade Fredrika med en anstrykning af förvåning. — Ah, den listiga, hon vill låtsas som om hon forgätit det! Fredrika lade sitt hufvud på hans knä och borrade sina stora svarta ögon djupt ir i hans. — Ja, sade hon, jag har verkligen förgatit allt utom det, att jag tillbeder er, och att jag evigt ville hafva min plats vid edra fötter! — Eller kanske ännu hellre såsom firad drottning och herrskarinna, omgifven afsmickrare, stå midt i en salong — ulropade Hardenberg leende. — Aha... nu förstår jag hvarom ni talar — sade Fredrika likgiltigt — ni talar om