Helsingborgs-Posten – 11 februari 1861, sida 2

och ej heller begärt det, men hennes föräldrar, de unga sönerna och äfven det nygifta paret hade tillbringat några dagar hos den sällsamma qvinna, åt hvilken det dryga bergsrådet och hans äldsta son egnade en nastan tillbedjande vördnad, och med förvåning hade Ellinore bemärkt huru den förre i silt forhållande mot henne undergåll en märkbar förvandling. Det var en afton i början af September, då tant Brite och Ellinore förnötte skymningsstunden med äplen, nötter och småprat. )vet du, Ellinore,? började den förstnämnda, vVatt det händer någon gång, ja till och med ofta, alt det är mycken rörelse i mitt samvele ; det är tvenne andar som der konversera, en god och en ond; och vet du huru de i dag talade ?7 )Nej, v skrattade Ellinore, det har jag svårt alt säga. Den gode anden sade: ,, Brita är bra sjelfvisk! — ,, Huru så ? frågade den onda. — ,J3Jo, hon tänker ju inte på den stackars flickan, hon har i sill hus. — ,, Hvad tänker hon då på, utan på henne ? — ,, Hon tänker hon har roligt af Ellinore, men inte att den stackarn år färdig att borttvina af ledsnad... ..? Men då talar icke den gode anden sanning, menade Ellinore. Låt mig tala till punkt, flicka! Den goda föreställde den onda, att jag borde tänka, jag, hos hvilken andarne residerade, mera på din trefnad än på min — och resultatet af denna konversation blef, att jag för morgondagen beramat en resa lill Bjorkviken; del. är just icke ensamt för din skull, ty det kän allt vara i sin ordning, att jag helsar på