Helsingborgs-Posten – 11 februari 1861, sida 2

sökt alt i någon mån ersälla den förras satligdom, men längt hade den ej hunnit. Med eli ord, Ellinore skickade mängen längtans suck till det nu mer är någonsin älskade Hall. Tant Brite, med hvarje dag mer intagen af sin skyddling, reste sällan bort, och Ellinore, som från barndomen vänjt sig att lämpa sig efter deras vanor, med hvilka hon sammanlefde, uppfattade hastigt tantens små egenheter och svaga sidor, och efter tvenne månaders förlopp hade hon blifvit denna så oumbärlig, att hon icke allenast om dagarne, utan äfven om nälterna måste omgifva sin herrskarinna. Ännu hade hon ej vågat att för tant Brite yppa sill hjertas hemlighet, de bref hon skref och erhöll — och många voro de — gingo under hennes mors kuvert. Men nu möste henne en svårighet, nemligen den, huru hon skulle sinna tillfälle att genomläsa de senare: Hvarje förmiddag klockan 11 företog tanten en promenad bäde utom och inom hus, som hon kallade runden; denna räckte vanligtvis en timme, och uttänjdes stundom till tvenne. Dessa timmar voro Ellinores högtidsstunder, under hvilka hon framtog de inom hennes halsduk dolda brefven, som hon med ögon och hjerta genomläste och omläste gång efter gång. ; Ellinores klara blick upptäckte väl, som vi redan aptydt, små svagheter, ja lojligheter, hos sin nya skyddarinna, men inga verkliga fläckar kunde hon der spåra upp, botten af detta ärliga hjerta var ren och passionsfri. Tant Brite älskade det rätta och sanna, fast hon någon gång af en förutfattad fördom kunde låta föra sig bakom ljuset. Ingen enda gång hade Ellinore under dessa månader färdass vägen, som ledde åt Hall,