Helsingborgs-Posten – 8 februari 1861, sida 2

förströ förmiddagen för min nådiga kusin samt for vår lilla Hilma?, tillade han nådigt; vmamma sjelf är väl upptagen af Märthas bekymmer, kan jag tänka. pNej, visst icke?, inföll bergsrådinnan; ymina anordningar äro längesedan gjorda och min hushållerska utför dem, utan att jag derofver behosver hafva minsta oro.? Ja, nog har j a g sökt ställa det på bästa sätt för dig; men de sruntimmerna fjäska ofta — du med, min gumma — när de ej behöfva det. I min svärsars tid var tjenstepersonalen på Hall mycket mindre än den nu är, men att ekonomisera i smått är min afsky, och jag tror ändå att jag förstår att hålla mig uppe.? pPå en högtidsdag,? inföll Frans, ?vore det måhända skäl att läsa en predikan ; om jag finge nöjet föreläsa den skulle jag sörsöka motsvara herrskapets förtroende.? yDet var en mycket god tanke, min käre Frans,? berömde tant Brite, det är roligt höra en ung karl vara så allvarligt sinnad.? Konrad log förstulet, då bergsrådet inföll: )Ja, Frans har alltid varit religiöst stämd; jag har ibland haft den fruktan att han skulle bli läsare:? voertill har jag aldrig sett någon. tillstymmelse, skrattade hans stjufmor. vNej, någon: pedant hvarken är jag, Kan jag eller vill jag någonsin blifva, svarade Frans allvarsamt, Öhmen vördnad för det heliga hyser jag visst och har mer än en gång derför blifvit smädad och missförstådd af lättsinniga kamrater, isynnerhet under akademitiden. Jag har åtskilliga angelagna bref att skrisva på förmiddagen, berättade bergsrådet och aflägsnade sig. Vår unge brukspatron läste med och värdighet en predikan öfver dager af Rogberg, och när han slutat infö Brite: vpu läser. som en erkeengel, min Frans ; du får i vinter komma till St genom lasning förkorta de långa qv för mig. vSå oändligt gerna, min nådiga tan Menniskor kommo från östan och rummen hvimlade af unga och gamle grannt och dyrbart kladda; men bland brokiga skara syntes en enda i djup drägt, som, ehuru hon drog sig till skuggan, dock bemärktes och uppsökte stilla vemod likt ett sorgflor, hvilade hennes anlete, och tårar glänste oftai. ögon. En stor gräsplan utanför. trädgård beslämnd för det omtalade solknöjet; nämare blandade sig i dansen, och e lifvande anda genomgick det hela. rådet svängde om med tant Brite, en mal öfverste med bergsrådinnan och I med sin Hilma, då Frans Zarnau ni sig Ellinore: yIillåter du ?7 YNej tack, gode Fraus:? ypu väntar på assessorn ?? sade h tande, men min sann, har icke han i vit i dag, det var en gåta, som icke 3 lösa.? Men i parentes sagdt skola vi lösa läsaren. Efter tanl Brittes förklaring dade bergsrådet ett bud till assessor X ett å Ellinores vägnar bestämdt afsl. följdt likväl af många honungssöta ord Ellinore svarade icke Frans på hans grannlaga skämt, utan aslägsnade sig i