Helsingborgs-Posten – 1 februari 1861, sida 2

der förut vunnit insteg. Innan jag såg henne ingaf hon mig, genom sin försakande ömhe för sin far, ell lisligt intresse, och genast vit första anblicken erfor jag denna oförklarliga aning om själarnes sympathi, öfver hvilken jag väl hos skalderna läst tjusande skildringar, men ännu aldrig sjelf förnummit. Ja vill icke trötta dig med berättandet af nal som under denna tid inommig för egål Tror du, fortfor han med en lätt brylnin i rösten, tror du att jag har något atthoppas? Kära bror?, svarade Konrad öppenhjertigt sannerligen om jag kan besvara den frågan; ly jag har, mig tillringa heder, varit så upplagen af min egen roman, alt jag ej stol tånkt på andras.? 4 Din roman, återtog Edvard, har ju rede hunnit sin utveckling, utan några katastrofer; tillade han skämtande. Ja, första afdelningen ; ty ett hjerta hal jag sått, men kojan, som ju i rommanverlder alltid åtföljer hjertat, har under sednare tider gifvit mig fullt upp alt göra, nemligen, al ordna den så, ali den ej blir för otreflig föl min utvalda. Men för alt återgå till Ellinore, har jag väl hos henne varseblifvit ett under tryckt svårmod, och jag här trott att det härledt sig från den förlust, som hon nyss gjort i förening med den otrefnad, som jag frukta hon känner i det nya hemmet.? Nu såg Konrad upp till sin reskamrat och bemärkte de mörka moln, som skuggad dennes panna. i Hon är likvisst hos sin morv, svarade Edvard med dämpadt missnöje. Ja, men hon är också hos sin stjussas som låter henne ganska bittert känna de förbindelse, i hvilken hon står till honom Ursäkta mig, bror Edvard, men det är ej