Gudmodern. Några Penndrag af PirLGRIMEN. — — (Forts, fr, nr 12.) VII. Mild och ljuslig hade midsommarsqvällen helsat nejden; på landsvägen mellan Halmköping och Thorshälla sutto tvenne unga mililärer, i en liten beqväm droska med sufflätt. De vore på återvägen från mötet. Den ene af den som tagit sig en ganska grundlig middagssömn, vaknade plötsligt, gnuggade ögonen och sade till sin kamrat: ?Hvar äro vi nu — huru mycket är klockan 27 Hvilken fråga skall jag först besvara ? småskrattade den andra. Ah ingendera — bara jag blir riktig vaken, så skall jag nog sjelf taga reda på sakerna,? han upptog sin klocka, hon är 3 — det har gått bra — — och vi hafva vid pass en mil till Strö — då säger jag farväl, i fall dn ej vill göra sällskap och hvila der öfver natten. — —? yYNej tack, den martialiska tanten har, oaktadt alla sina sällsynta egenskaper, ingenting förledande för mig — — och din lilla Hilma, som är i sanning rätt sölt, är ej värdt att jag ser ål — ly då — — —7 7Jo mycket gerna, afbröt glädtigt Konrad, hela verlden får se åt henne, tillade han tillitsfullt, hjag har ingenting att befara i den vägen, ty huru obegripligt det än må synas?, tillade han blygsamt, har jag vunnit för fast plats i hennes hjerta, att den någonsin skulle kunna rubbas.? Nå! nå! tro mig för all del icke vara nog