Hu,? inföll bergsrädinnan, du talar så alt man kan rysa dervid; Gud vare lof, du är ingen profet.? Jag tycker att din egen flydåa lefnad?, återtog han, kunde vara en tillräcklig proselia om den framtid din son har att emotse; du och din baron?, fortfor han hånande, vhade ju öfvermått, både af penningar och kärlek, och ni spelade bankrutt på båda delarne. Tank dig nu huru det skall gå för dem, som icke alls hafva något af den förra sorten. Med ett slags vällust bemärkle han färgskiftningarne i sin stjufdotters ansigte. Hvarföre påminner du mig alltid om det, sade: bergsrådinnan, ?som jag så gerna ville glömma? Jag har ingen lycklig erfarenhet af äktenskapet, och vore nästan färdig att med Dumbum utbrista, att, ibland äktenskap, det bästa är det äktenskap, som ej blir af. Jag har pröfvat det både med och utan kärlek, och om man affordrade mig att säga, hvilket som var lyckligast, sannerligen om jag vet hvad jag skulle svara.? De sista orden uttalades fort och med ovanlig häftighet. Men jag skulle tro åndå, svarade han, i det han bet sig i läppen, att om valet ännu berodde af dig, du föredroge, att med en -behållen, hederlig och väl ansedd man njuta af all lifvets komfort, i stället för att genomlefva ditt flydda ?friherrinnelif.? Emellertid hade Ellinore smugit sig bort, då hennes mor inföll: pZärnau! eger du då ingen känsla af ömhet i din själ! Huru kan du hafva hjerta, atttill den grad såra den sörjande, barnsliga kärleken ? Om ej annat skulle hennes svarta drägt förebrå dig din hårdhet.? Ha, ha, ha, en i sanning ömkelig man,