Helsingborgs-Posten – 23 januari 1861, sida 2

dagar, fördrifwande tiden på cafser och wårdss hus. Hä:på begaf han sig til Schweitz, der man antager att han ännu finnes. Narurligt. wis hafwa de franska myndigheterna underrätta! de fdjweigiffa om brottslingens ankomst. Tjugu de skicktigaste och modigasse polisagenter hafwa från Paris blifwit skickade för Juds arreftes rande, ty enligt hwad man känner om honom, lär ban ej gifwa fig förrän efter det meft för: twiflade motstånd. Detta hemska mord, fom wäckt hela Europas uppmärksamhet, har dock haft det med fig, att jernbanstyreiserna widtas git åtgårder att för framtiden funna omöjlig: liggöra dylika gråsligheter. Så har man föres slagit att en dragruta skall finnas å hwarje wagn, få art man fan fe i den ena wagnen från den andra, att trädar skulle anbringas, hwarigenom passagerarnes uppmärksamhet i händelse af behof kan wändas till wagn som signalerat; widare skulle ej hädanefter någon wagn tom medfölja tåget, liksom ej heller Å:ne passagerare få ensamma begagna en wagn, m. fl. försigtighetsmäån till betryggande af de resandes säkerhet. Genast efter mordet war allmänheten till den grad uppskrämd, att den ej wågade begagna jernwägen och många roliga historier berättades i tidningarne om den frufs tan, isynnerhet fruntimren hyste att inträda i waggonerna, om derinne fatt någon ffåggbe. wårt farl. Wi meddela hår en anekdot från Havre och låta Courrier de Havre berätta den: För några dagar sedan reste på wår westra jernwäg i en första klassens kupe hr Sarrans, . d. representant, och hr Sylvestre, medarbetare i tidningen Sieele. Hr Sarrans hade warit arresterad under tilldragelserna i December 1851 och hr Sylvestre war wid samma tidpunkt tjensteman wid bagnon i Toulon. Bredwid degfa båda herrar fatt ett äldre fruntimmer. Konversarionen mellan de båda herrarne föll bland annat på en af de bHhändelfer, fom bes tecknade slutet af 1851 och man twistade om det ffett få eller få. — Jag kan ej bestämdt afs göra den saken, fade Sarrans, ty jag fatt då håäktad. —.Ja, jag är heller icke rått säker, swarade hr Sylvestre, ty jag war då på bagnonm Dessa ord gjorde synbarligen ett gripande ins ryd på fruntimret, fom med ångesten målad i itt ansigte betraftade de båda, fåfom hon trodde, förrymda brottslingarne; bon såg klart frams för fig presidenten Poinfots öde och föll i håfiga konvulsioner. De båda herrarne hade all nöda att äterbringa henne till lif; naturligtwis made de ej orsaken till hennes ytterliga före kräckelse.