Helsingborgs-Posten – 21 januari 1861, sida 4

Od) dagen fom och dagen led, men tyst fatt siskan uti buren, och sommarsol tin strålglaus spred och utaf glädje spratt naturen; men fiffan fjöng fom förr, ej mer; hon sorgsen blott åt linden fer. Den sköna Fanny säg uppå sin lilla älsklings djupa smärta. pwad fattas wäl — hen tänkte då — vilt lilla glada sängarhjerta? n gäckad kärlef funde ej vig smärta få; O, nej! O, uej! Ty om min Wilhelm öfwergaf sin Fanny och en annan walde, och for så öfwer fjerran haf, mig derför icke sorgen qwalde till döds; jag glömde honom uvg och upvå munnen äter drog. Så tänkte Fanny och hon fick fnart höra, — O, hwad bitter smärta! — att Wilhelms kärleksfalla blid rern fängslade en annans hierta, ifrän hwars läpp han sällhet sög; hans fuck till Fanny mer ej flög. Men Fanny log dock ej deråt. Hou mindes siskan uti linden och siskau uti burn. Af grät snart resen wissnade vå finder; och Fanuy och dess lilla wän helt fåfert — tror jag — sörja äv. Rdt. 2ä2————— (E—