Siskan. J buren liken siska fatt ich sjeng sä glad i morgonslunden. Def lilla hjerta sleg sä gladt, fom fordom I ten gröna lunden, der fri hon beppade vå gren från mergeugry till qwallen fern Stos få wid fönstiet utanför en lind i wärens fulla kneppning, — act! wåren mången lycklig gör och wäcker mången frön förheppning) glad winden lekte i def topp och jmefte latt bwar nyfodd fuopp. En annan siska der satt tyst ich hörde på den nätta sången. Hon gerna sängarn hade kysst. men ad! den lilla war ju fången. Deck strart ifrån sin gren hou steg och intill fenstret tätt fig smög. Det fria skogens barn der ywad en annan fång så ljuf och fårlig: ich siskan uti buren glad på fången lyssnade. Begärlig hen fangslet sotte bryta då, alt till ten frie sängarn nå. war morgon, hela wåren om, sa for hwarandra sjöngo bäda. Men ack den fröjd med wåren fom med wåren endast och fick råda; ty lindens siska innan fört sor alltid frän sin gren flög bort. 2—— — A —!V n—