datmalet, tre fullgoda alnar; ansigisdragen voro grofva och manliga, hyn nästan mahognyfärgad, utan tecken till rodnad, växten mager och knotig, och hon var således till yttre -beröfvad allt qvinligt behag. Med synnerlig forkärlek valde hon brokiga, i ögat slickande färger, och den svarta tycktes förefalla henne serdeles misshaglig. Endast vid högtidliga tillfällen begagnade hon mössa; vanligtvis var hennes grå hår betäckt af en mörkbrun s. k. redilia af silke, med artificiella lockar. Hon bar oftast tröja och kjortel förfärdigade af dyrbara tyger. Hon älskade skämt och dispyter g under de sednare förifrade hon sig sällan, om ej molparten råkade stöta emot någon af hennes älskningsideer. Det var hos denna sällsamma qvinna som Konrad för tvenne år sedan inackorderade sin sastmo; i fem år hade han sjelf hos henne egt sill stamhåll. Vivilja icke med någon ytterligare karakterislik öfver henne besvära läsaren, utan vi skola försöka alt låta henne, genom sina handlingar, så åskådligt som möjligt, för honom framstå under loppet af vår lilla berattelse. (Forts.) — — — —— ——— —