dern. af PILCRIMEN. (Forts. fr. nr 8) g hördes och herr 3rile ! sade han, artjorskan, i det han, kyssle hennes hand. irsukta mig som ej ot kusin; men hela än och behofde hvila Ellinore, helt fas kind. itorna i går afton 2 in med en djup och ide honom. ? fortfor bergsrådet ; )a — jag kan väl sa nte hufvudet tillbaka. rad 27 sade han med bällre om, svarade en uteblifvit. din mor blir jalouse.? ådinnan med en ton am, nog vet han al! nit den febern?, der ditt första gisterder det sista har du sjuka. fram och åter öfver i begrepp att svara, d att hålla en liten morgonbon vid kaffebordet, sade bergsrådet, som motstycke till den hvilken jag gissar damerna redan uppsåndt;? och han bjöd majorskan D. sin avin Hon tog den. men svaraden vom kusin villatt jag skalltrifvas på Hall, så avhåller jag det kusin är god och väljer lite mera passande amnen för sitt skämt. Tonen, med hvilken hon uttalade dessa ord, var skarp och allvarlig. Bergsrådet Zärnau, som i allmänhet ulmärkte sig för ett mer än vanligt vårdslöst väsende, visade majorskan D. en artighet af hvilken ej många kunde skryta wmed att af honom hafva åtnjutit. Och frågar läsaren hvarfore ?? svara vi: hon var rik och oberoende. an egde sina vissa grundsatser — som aro allmännare än man vill medgifva — och en af dessa var: all menniskans personliga värde måste bestammas efter hennes lefnadsstållning, och denna maxim var regeln för hans bemötande båle mot de personer, som honom oftare omgåfvo, och dem, som händelsen mer sällan förde i hans väg. Bord och rikedom forenade, voro de solar som blandade hans ögon; den sednare utan den förre egde, enligt hans begrepp, likhet med fixstjernorna, som hafva sitt eget ljus och till följe deraf alltid bibehålla sitt vårde; men om det grelliga, friherrliga eller enbart adliga diplomet råkade vara sin egares enda tUlhorighet. då var det med en föraktlig blick som penningearistokraten såg ned på det lysande eländet.? )Jag väntar Frans hit på morgonen?, sade bergsrådet, under det han med sin familj ännu salt qvar vid kaffebordet. Tant Brites blick ljusnade, och hon inföll : Det är mig rätt kart alt få träffa honom.? jag tror althan har den lyckan vara kusin Brites favorit ? Ja, jag kan ej neka, alt han synes mig sem en fogel Phoenix bland unga karlar — ursäkta mig, mina unga herrar, nu vände hon sia till Konrad och Edvard, men jag kan ej hjelpa det; han är just ett prakt exemplar af en hygglig ungdom. vpet är skada, sade Edvard leende, vatt ej tant har en dotter — då vore min brors lycka gjord .... men hör, hår ha vihonom?, tillade han, i det han lyssnade; — jag igenkänner hans steg. Nu öppnades salongens dubbeldörrar och den unge brukspatronen inträdde -— en vacker karl i ordets fulla betydelse; med en viss värdighet, som ej missklådde, uppbar han sin stolta, herkuliska figur; det ram svarta krusiga håret, de eldiga svartbruna ögonen och den mörka, ehuru friska, hyn påminte om söderns barn; men om man rätt djupt såg in i hans ögon, varsnade man någonting skumt och dolskt, för hvilket man ovilkorligt skyggade tillbaka. Med en blick, som uttryckte en blandning af förvåning och beundran, betraktade han Ellinore, och vid hennes åsyn, just som han intradde i rummet, stannade han några sekunder innan han gick närmare; men genast återtagande sin fattning, helsade han vordnadsfullt först sin styfmor, sedan tant Brite. vDet var en kär öfverraskning, som i dag väntade mig, sade Frans, och den i duplo, — jag visste icke alt tant var här, och icke heller att min obekanta syster redan var anländ ... jag gissar att det är Ellinore von Stern ?? Ja, svarade bergsrådinnan, jag får nu presentera dig min dotter — och dig, Ellinore, Frans Zårnau, min mans äldste son.? Denna bekantskap var mig lika angenäm som efterlängtad, och jag hoppas att på broderskapets rakning få genast antaga den sortroliga benämning som i vårt land syskon emellan är sjelfskrifven. Det är ju en gifven sak, menade bergsrådet, utan att några preludier behofva föregå densamma.? Man lemnade kaffebordet, och bergsrådet, föregifvande affärer, drog sig undan, åtföljd af sin äldste son, på sina rum. Som majorskan D. — eller tant Brile — kommer att ofvertaga en af hufvudrollerna i vår berättelse, vilja vi serskilt åt henne egna nägra minuters uppmärksamhet. Frihetssinne och rättskänsla voro hufvuddragen i den rika, oberoende enkans karakter. Kufvad och förtryckt inom föräldrahemmet, förenade hon sig med en i superlativ grad rik possessionat, i förhoppning att blifva befriad från de tunga banden. Men, sjuklig och knarrig, tjugo år äldre än hon, tilltryckte han dem om mojligt ännu hårdare; det oaktadt uppfyllde hon, med kraft i vilja och handling, sina pligter, dock andades hon lätt när döden, efter 40 års förlopp, borttog hennes innga ok, hvarigenom hon kom i besitlning af en ansenlig förmögenhet, Kort efter afled hennes far ; hennes syskon voro redan förut bortgångna, och blef säledes enkefru D. ensam arstagerska till egendomen Strö, och till följd deraf ansedd som en af de rikaste inom provinsen. Hennes utseende, liksom hennes klädedrägt, utmärkte sig genom något eget, helt olikt andra meniskors. I längd innehade hon sol