dock all wär riktom eller brist är lik en dröm till sist. Min odling war min blemsterbädd, fom sofwer un inunder snön, men blir till wåren högtidsklädd och lika rik och skön. Och icke war mitt hjerta armt, jag älskat mycket, älskat warmt, sast mängen oförgätlig ros har wissnat bort sin kos. Det gifs ett sinne oftast gladt, ett eldigt om ej alltid lugut, som än wid årens winternatt förblifwer warmt och ungt. Just detta på sin lott han fick, det speglades uti hans blick och gjorde med sin öfwerwigt hans egen lefnadsdift. Wi möttes än, att glädja s få, på fält, der ungdomsminnet ler med snillet warmt ännu fom då men pröfwadt desto mer. För frihet, sanning, ljuas ech tröst det klappade uti wärt bröst och mensklighetens sanna wäl war hoppet för mår fjäl. Det ingenting den ädle gör hur werlden dömmer eller will, men hwad wi här ha lefwat för, hör oss i döden till. Hvad emwigt är blir der ju wärt, och derför är det föga swårt att friljag från allt ömt och färt, det blir oss der beslärdt. Han tänkte så och drog i frid till hemmet i ett fjerran land, dit mi en gång från orous tid få samlas efter hand, när wär mission wi uppfyllt här, om längre eller fort den är Hwad gör det wäl hur hjertat brann, när wi få ro fom han. L—a. Ä