Helsingborgs-Posten – 18 januari 1861, sida 2

Vid Ellinores inträde blef en allmän uppståndelse. Se här hafva vi heune, utropade bergsiadinnan, och den aldre damen gick med oppna armar mot Ellinore, kommer du ihåg tant Brita, din gudmor, min kusin, majorskan 2 frågade modern. Ellinores ögon sade nej, och majorskan, rätt hjertligt slutande henne i sin famn, yttrade : pet var innerligt roligt, min lilla Ellinore, aft få sornya bekantskapen; du var en lilen vacker barnunge, men nu är du en riktig skonhet, lik både mor och ...? vid den blick Ellinore händelsevis kastade på bergsradinnan tystnade hon, men återtog: Här får jag presentera den skatt, som jag för två år sedan fick den äran emottaga i milt forvar, och hon förde Ellinore fram till det förlofvade paret, jag vet att hon nyss har spökat hos dig och spått, om Gud vet hvad allt, men du tor sjelf vilja presentera henne, min käre Konrad. rllilma utropade Kllinore med innerlighet i ton och blick, och utrackte sin samn. Stum, med korslagda armar betraktade dem brodern, men leendet i hans blick talade tillräckligt om den tillstedsställelse han erfor vid det hjerlliga sätt, på hvilket den älskade systern helsade hans fästmö. vja, Hilma Elmstedt, yttrade majorskan eller tant Brita, som vi helst vilja kalla henne, yhilma Elmstedt, dotter af en faltig instrumentmakare, en god ficka, en snäll flicka och en glad flicka; men hon år icke hvad denna tiden kallar, bildad, ty hon syr hvarken tapisserier, läser fransyska eller spelar gnitar; men sjunger, det gör hon, sjunger