(judmodern. Nagra Penndrag af PILGRIMEN. Forts, fr. nr 6 Hastivt hladde sig Ellinore, och skyndade ned i salongen, der ett prydligt kaffebord var uppdukadt, och serveringen antydde att familjen ej var ensam ; men lörgäfves spejade hennes blickar efter ett menskligt föremål, bon passerade ett stort, grannt, tomt formak, så återigen ett lika menniskotoml, tills hon slutligen hamnade i kabinettet bredvid sånakammaren; i den moderna och beqväma soffan satt hennes mor och bredvid denna ett fruntimmer, vid hvars anblick Ellinore nästan hapnade; i soffan midt emot lutade sig vårdslost i ena hörnet af densamma hennes Vala, men i sorandrad drågt; det röda håret var nu obetäckt, den mörka orleansklädningen gick högt upp till halsen, med en utfallande spetskrage ; hennes bror Konrad satt på kanten af suffan, med ryggen vänd åt dörren ifrigt samtalande med den unga slickan; vid ofra fönstret hade löjtnant Edvard Tärnau tagit sin plats ; han hade ett af dessa ansigten, som man, för att begagna en utländsk författares ord, kan kalla ett öppet rekommendationsbref, som går och gäller hos hvar och en. Han var ej bestämdt vacker; men uttrycket i ögonen, minen kring munnen, buro stämpel af godhet och hjertats renhet; förenadt med ett nästan oemotståndligt behag; hans högra arm hvilade på det Jilla bordet, och hufvudet stödde sig lätt mot handen; småleende betraktade han de unga tu, SOM sutto i nedersta soslan.