Helsingborgs-Posten – 14 januari 1861, sida 3

— Del år sannt — sade Fredrika sanklull — kärleken ar en slafkedja, som omslingrar rela vart våsende och varande ; kärleken är en tyrann, som taver oss till sanga med alla vara tankar, var vilja och våra känslor. Jag ser, tanker och kanner blott digt Bakom mig ligger det förflutna såsom en ond dröm, ur hvilken jag bragt miz upp till den skönaste lycka. Jag vill säga dig något, min Edvard, du har icke blott gjort mig lycklig, utan du har också räddat min sjal. Utan dig vore jag ett stackars förloradt väsende, hemsallen och förlorad i verldens sasanga; säljande min själ för guld och briljanter, och gifvande min ara till pris for del flyktiga berömmet, att vara en inflytelserik, maktig och politisk intrigorska. Utom dig, min Edvard, vore jag dömd att gå under i detta lifvets förrädiska hvirfvel, men du, du har räddat mig, och jag stiger upp ur min förnedring, under det jag badar min själ ren från alla laster och synder. Jag stiger upp, en fläckfri och ren jungfru, som sträcker sina händermothimmelen och ödmjukt bönfaller om tillgift, alt hon en gång haft så onda och oheliga drömmar. Kärleken sörsonar, och så är då äfven jag forsonad, ty jag älskar dig, min Edvard! Hon bojde sig ned och tryckte en kyss på hans svarta, lockiga hår. — Du älskar mig — sade han, under det han med ett ömt leende såg upp till henne. — Men skall du också blifva trogen, Fredrika ?... Skall du icke en dag glömma och förråda mig och jaga mig i en förtviflad öd. Hon skakade leende sitt hufvud. — Jag är trogen — sade hon allvarligt — trogeni kärlek, liksom i hat. Nej, aldrig skall jag mn upphöra att älska dig! då måste det .... Ack — afbrot han henne sorgsen — det gifs dock alltså åndå en möjlighet, att du kunde upphöra atl älska mig. — Ja, — sade hon — om du kunde glömma och bedraga mig, då skulle jag upphöra alt älska dig, då skulle min kärlek sorbytas i hat, och då, — Oh! jag ryser derför! — då skulle demonen åter vakna i mig och mana mig till hämnd! Men nej, nej, svär mig, Edvard, att du icke vill bedraga mig! svär mig, att du icke alskar någon qvinna utom mig; att du älskar mig och mig ensam!!! — Svar mig det, på det jag ma blifva lugn! Ty ser du, det år ett tvifvel, som marterar och qvaljer mig, i nattens slillhet kryper det såsom en giftig orm i mitt hjerta och sticker och plågar mig, så all jag högt skriker till af qval och smärta, och strömmar af tårar störta ur mina Ögon. — Derpå frågar jag mig darrande afängest: huru kommer det sig, att den sköne, fornäme markisen von Barbasson kanälska mig, mig mig, en ful, behaglos stackars varelse, som icke har det minsta att bjuda honom, icke en gång ett namn, blott ett glödande hjerta, en hangifven, allt uppoffrande karlek. — Men under det du så frågar, Fredrika! — ropade den unge mannen, häftigt uppspringande — under det du så frågar hadar du dig sjelf, hädar vår kärlek! Odet sjelst var det, som förde oss tillsammans, odet har velat, att vi skulle älska hvarandra! Jag kom hit såsom en fattig fremling utan hem, och nu, nu har jag i dig funnit mitt hem, min slägt, min förflutna lefnad och min framtid. Det var Gud sjelf, som på den der dagen, då jag först såg dig, lät dig utropa: Min moder var en markisinna von Barbasson?, — Jag for tillsammans, då jag midt i denna sremmande verld hörde milt namn nämnas, och jaz såg bort till dig. Jag lasle i dina af sullle, klokhet och djupaideer blixtrande ogon; jag lyssnade till din slammas ljufva och alskliga ljud, mitt hjerta jublade högt af förtjusning och helsade dig säsom min anforvandt. Jag följde dig, då du lemnade lribunen, tyjagmaste veta. hvar den bodde, som djerfdes kalla sig en dotter af markisen von Barbasson, och hvilken jag redan älskade såsom det sista, det dyraste testamentet af min familj. Jag erfor ditt hemvist och andra morgonen kom jag till dig för att säga: Froken, jag ar en markis von Barbasson, den sista af min ätt, ty min far och farfar äro båda döda, och min farfars enda broder är sorjagad ur Tyskland. Jag hörde er en gång såga, all er moder var en Barbasson, och jag kommer alltsa for all fråga er, om jag har den lyckan att vara slagt med er. — Och jag var nog lycklig att vara det! Vi förstodo hvarandra och erforo att våra förfäder våra broder. Vi räckte hvarandra handen såsom de sista telningarne af en sordom så maktig och blomstrande stam, och vi svuro hvarandra evig vånskap och slågtskap. Detta allt gick ju ganska enkelt och naturligt till. Under vanskapens solsken mognade for oss kärlekens kostliga blomma och vi behofde ej sorsltalla oss, ty vi äro båda fria och oafhängiga, och våga gladt utropa for verlden: jag älskar dig, jag alskar dig — Och nu vill du stygga, alskade lilla tviflterska förmörka vår kärlekshimmel? Nu har du icke nog af vår lycka, ulan vill med flit skjuta ormar under rosorna? (Forts. ) OA——