Helsingborgs-Posten – 7 januari 1861, sida 2

CBBBB — — ————— — ———— Ä—gI—T-DW— (— — (—ä biudmodern. Peundrag af PILnmEX. CForts. fr, or 2.) lärnau vanligtvis fremmande för af sorlägenhet, blef nu villråett passande svar; slutligen )u känner allt för val min bana, ag från ungdomen varit van vid lif, som fortar all sentimalitet; egen flit, min egen duglighet vende jag af allmänheten i afnnit mig, att tacka för hvad jag har aldrig gålt och lismat med ider, jag har slutit mig till min underhafvande och det stora vad Ellinoras kapital beträffar, sanning ej komma långt med ränta. ju genom 200 rår årligen erstnad hon förorsakar dig.? L leende var hans första svar, Ide så här: Och du tror att ga betalning af min styfdotter rdr — ha, ha, hvilken spottskulle jag fråga efter dem... hvilken annan som helst, som nina med en dylik proposition. iledes af barmhertighet, svaI dämpad vrede, som du sorehemta hit min dotter 27 umhertighet, men af känsla både nin heder. Alla våra relationer, na och andra orter, veta alt du , och de veta ock att både henr och hennes far äro döda; bennes plats är således i vårt hus, och icke annorstädes.? y7Nu komma de,? sade en ung man, som steg häftigt in, jag ser vagnen derborsa i alleen.? 50 Gud! utbrast modren och tryckte båda händerna krampaktigt mot sill bröst. ylnga scener, Atthea! sade Zärnau med befallande ton. njjet är en onödig varning, svarade hon häftigt, Åty jag är ingen aktris; men jag är menniska ... Hon lemnade rummet — nu utbrusto tårarne och en darrning öfverföll hela hennes varelse. — Bullret af den ankommande vagnen hördes allt starkare och starkare; hon hade stigit upp, och var i begrepp allt stiga öfver tröskeln till förmaket, då hon hastigt stodde sig mot kaminen. — Den unge mannen, som nyss inkommit, drog henne intill sig : Stöd dig mot mig, min mor, och icke mot den kalla marmorn; jag förstår dig ... vpu .. du...hans son....en Zärnau .. skulle förstå mig...samma plebejiska blod, sade hon nästan vildt, yrinner ju i dina ådror!? Ett drag af bittert missnöje skuggade hasligt den ungo mannens behagliga anlete; hans arm drog sig tillbaka, men sekunden var knappast förgången innan han åter slöt sig kring den skälfvande qvinnan:. amma är nu för upprörd för att veta reda på sina ord, men i morgon skall mamma säkert ångra dem.? vSe så, nu stannar vagnen.... Edvard, släpp mig, håll mig ej qvar?, och med en lejoninnans styrka slet hon sig ifrån honom, ilade genom en lång rad af praktfulla rum, ut i förstugan och ned för trappan ; mannen, som der stod, rigtade förgäfves ät henne sina forbjudande blickar , hon sprang förbi honom, ut på gården, och Ellinore hade knappast hoppat ur vagnen för än modren konvulsiviskt slot henne till sitt brost. För tjugofem år sedan blomstrade på detta samma Hall en nyss utsprucken ros, hvars veka stängel böjde sig för minsta vindflakt. Hon var sina föräldrars, sin systers och allas älskling. Atthea, major P:s och hans makas yngsta dotter, var vid femton års ålder nyss konfirmerad. Det svarta glänsande håret, de stora mörkbruna ögonen afbröto sällsamt mot den svanhvita hyn och de skära rosorna; hvarje drag kunde tjena till afbildning såval för målaren som skulptören, och med rätta bar hon namn afprovinsens skonhet. Hennes utmärkt vackra, väl proportionerade vext motsvarade hennes regelbundna ansigte. Hennes far, egare af det ståtliga Hall, hade utom henne blott en dotter; hvad under då, om legio säslade om hennes hand ? Bland alla dessa befann sig, en ung baron von Stern, subalternofficer vid ett af de småländska regementena. Han var vacker, glad, lefnadslustig, dansade väl, blåste flöjt, sjöng och spelade guitarr. En gift syster, bosatt i trakten af Hall, hade fört honom i Attheas grannskap. Han blef den utvalde, och förgäfves voro föräldrarnes många inkast mot detta parti. Om de egt styrka att med jernvilja motsätta sig dotterns brinnande önskningar, hade de utan tvifvel lyckats alt besegra hennes veka hjerta. Men tårar, böner och smekningar voro de vapen af hvilka hon betjenade sig, och föräldrarnes vilja led ne