OM mången bragd, fom häfdeu gömt, Men liknöjd efterwerld ren glömt, På griften sin föryngring har, Blir åter uppenbar. Hwems drapa ssnnger körni dag Med klanguppfylida röster ? Hans! Och bilden tecknas drag för drag, Som den i tiden fans. Till denna högre andesång Med glädje lyssne du en gång! Min enkla, swaga lyra ger Blott ett aceord — ej mer, Han war en god representant Af gammal fraft af gammal tro. Han warit med på farans brant, er Årans genier bo. It fonung och åt fosterland Han gaf fitt ord, Han gaf fin hand, J fridens wärf, i stridens lek Han alldrig än dem swek. Orubblig uti föresats, Han böjpdes blott inför fm pligt. Den i hans fjäl fit första plats, Oh högsta rang och wigt. Hans yttre kunde bli af jern Om för sin tro han stod på wärn, Af wiljans djupa allwar full: Men hjertat war af gull. Och mången tacksamhetens tår, Som faller på hans gömda mull, Mer än en lofsäng wittna får Hur hiertat war af gull. Och mången helsar grafwen tyst, Hwars kinder fordom nöden kysst, Men lifwets ros un spirar opp J sällhet, ljus och hopp. Wälgerningen kom eförtänkt, Lif slumpeus kast, som ingen wet. Och ingen wisste hwem som stänkt, Det blef en hemlighet. Man gissade på gifwarn blott. Han hade här eu mana fått Raft motsatt den, han fit i krig: Gå bort — oh dölja fig. Han war en ädling med ett ord, OM fiäleng adelskap war hang. Och skatter hade han ombord, Som täflade i glans. Men glansen för en werld ej låg, Och alldraminst han sjelf den säg. Den såg blott en och annan wän: Nu se wi alla den. Men först och sist: en man han war, Med manligt bröft, en fosterländsk, Som ingen högre åra bar Kn den att wara Sweusk. Det är och blir hans bästa sköld Mot klandrets pil, mot glömskans köld. Det thronar på haus sarkofag J alldrig mulnad dag. A. G. V-n. tA22 ——