Helsingborgs-Posten – 2 januari 1861, sida 1

Bet gamla årets afskedshelsning. Min tid är fommen och mitt hufwud tutar, Af silfwerlockar prydt, mot grafwen uer. Ett forgs och glädjeblandadt lif jag slutar, Nöje, ät förgängelsen min gård jag ger. Deck will jag ån i minnet äterkalla Def mörka och def ljnsa funder alla. Det war en tid dä offuldsfull jag lette Med blommors syskonskara, fri och glad. Då lätt min tind hwar luftig wärwind smekte, Och i mitt öra mången waggsåug qwad. Wid den jag flumrade sä godt och drömde Om eskuld blott ech hela werlden glömde. Het fom en annan tid. Med ros på kinden Jag sprang få frist och glad kring berg och dal, Och lyssnade på foglens fång. i linden Hur ömt han klagade fin färlefs qwal. Jag bröt en res. Dess törne stack mitt hjerta, Ej läng, fast bitter, mar lifwäl def smärta. En annan tid uu fom. Med allwar tänkte Jag vå betydelsen of lifwet dä. Få ögonblic jag blott Ät glädjen skänlte. Den, fom will skörda, mäste äfwen få. Det war mitt walspräf, fom mig sknlle lära Att med bekymmer man fig mäste nära, Då ålderdomen fom, Med den behagen Bertslytde. Utaf blommor, föl och mår Stod mer ej uwar. Blef jag dock wal bedragen? Nej! himlens hopp ännu mig äterssär. Det ger mig mod af worlden afsked taga, Och uti lugu till mina jäder draga. Farwäl då werld, med dina fora under! Farwäl J mensker, fom i werlden bo! Farwäl I berg i snöbetäckta lunder! Med wären skall mitt minne bland Er gro. Gun fridens helsning år mitt Testamente. Ack, att det dig till frid, O menska! tjente. Rodt . — . F—