Helsingborgs-Posten – 31 december 1861, sida 2

an sade intet, men barnets uppmaning gensvar i hans själ. mellertid gingo de i kyrkan. Det var forsta julotta Hertha hade öfvervaril, och nes utrop vid inträdandet i detta vackra Is hus var: 0, pappa, jag är visst i himmeln, se sasi och ogonen fäste sig på Westins mäverk, Christi uppståndelse, der segerhjelsväfvar på en lufiig sky med trons, hop3 och karlekens englar under sig, se P sade hon vidare, sitter Tant Henriette, är säkert hon som lagt blommorna på fven.? id utgången af kyrkan närmade sig Arr till Henriette, det han sällan gjorde. Min lilla flicka tror att fröken Lilje nedten julgäfva på min hustrus graf, men vet ej hvad jag derom skall tro; vänpen år en ros, som ej trifves på jordens ar, den räcker sällan till under lifvet u mindre efter döden.? Jag vet att löjtnant Casten tror på intet år skönt, det är blott tron på det ontillvaro, som rotfästat sig i löjtnantens I. ) Vågar jag fråga om det är fröken som t blommorna på Claras graf ? Jag kan blott lemna löjtnanten ett svar på, alt jag tror mig med visshet veta alt sSom ditlagt dem, var hennes vän, både svet och efter doden.? stora tårar böljade sig i hennes ögon, hon vände sig bort och hastade hem e honom. nnan Arthur uppgick till sin våning öppe han dörren till fru Emilias rum, och i det yttre satt Ida, lutad mot kuddarne i sosfan, och grel. ryjurn står det till goda Ida, yttrade Arthur med en ovanligt deltagande röst, i det han fattade hennes hand. Illa, mycket illa, men jag vet ej rikligt huru det är. Mamma anser mig som ett barn — jag får ingenting vela. Ack, om Isidor andå vore har — han är alltid så trösterik när man är ledsen.? Arthur smålog sägande: yTycker du så? — Jag hoppas att han kommer hit i dag.? vAIfred ligger sjuk ; — ur sill eget rum.? Arthur gick in i sängkammaren, der hans soråne akademikamrat och förtrogne vän låg i modrens säng, och denna, djupt bedröfvad, salt i en ländstol vid hans sida. Arthur, mot dig har jag varit en — förrädare ... du trodde det vara fröken Lilje — som var författarinnan till det anonyma prefvet, men det var jag som skref det i samråd med min...? 50, tyst, Alfred !? bad modren, i det hon bedjande upplyfte sina händer. !-ej, min mor, allt hvad du ber mig om — men icke detta. Arthur må veta sanningen. Jag har ej skonsamhet med honom — som — som ej bättre ... Lilje var kär i min syster... han hatade dig med en tigers svartsjuka. Ilan ville bereda ditt fall, — han lofvade mig och min far biträde i våra intrasslade affarer. Vi uppköpte skuldsed...? vålfred säg ej mera! — haf forbarmande med din mor, insoll hon. Och detta visste d u! sade Arthur med djup, graflik stämma. .Icke förr än det var för sent, utropade mamma får flytta modren, vridande sina händer. ,,0, ingen har lidit — som jag har lidit... Jag lofvade — honom — evig tystnad. ,Hotelserna till min hustru ? frågade Arthur. Om du har ett menskligt hjerta, så låt det öfriga få vara insvept i en tät slöja. , Jag har, sade Alfred, Åjag har ej som andra, hvilka besökt nya veriden, förvärfvat skalter, — jag har i en duell nedsolat mina händer i blod, — och ännu fattigare ån jag reste, återkommer jeg till mitt fadernesland — med bruten helsa — brutna krafter .. . Arthur vände sig bort och astorkade en tår: Alfreds sjukbädd blef uppflyttad i Arthurs rum. Som den ömmaste broder vårdade han den sallne ynglingen. Han hade glomt allt utom den vardag då de, båda obekanta med hfvets brister och törnen, svuro hvarandra en evig vanskap — och en annan vårdag kom, då Arthur satt vid hans bädd och upphemtade hans sista suck. I denna högtidliga stund var han ensam inne, och det var honom förbehållet att till modren frambära det sorgliga budskapet. Men fru Emilia återfick en son i ordets vackraste bemärkelse. Med den försvinnande vinterkylan, tycktes hos Arthur hjertats sommarvärme återkomma — och det var således ej tungt för den goda modren, när värden helt ovantadt kom till henne, lackande henne för det ulbekomna hyresqvartalet, som hon ännu ej funnit medel att betala. Vår misantrop var i djupet af sin själ de olyckligas vän; och tyst och obemärkt gick han, som infor verlden syntes så stråf mörk och kall, till de låga boningar, hvilkas inre företedde en ännu bedröfligare anblick än