Helsingborgs-Posten – 24 december 1860, sida 4

Stum, men sörtvislad, var enklingens sorg sedan han i Kungsholms kyrkogård nedbäddat den enda han någonsin älskat; han reste till Bohuslän och lemnade sin lilla dotter i den fromma skräddareenkans vård, som i Arthurs barndom tjenat uti hans föräldrars hus och hvilken han händelsevis efter många års skilsmessa återfann i den provins, der han tillbringade de fyra åren af sill äktenskap. Han soresalte sig att för morföräld arne ej yppa flickans vistelseort. Madam Lönn var en af de få som stod hogt i Arthurs aktning, en bland de minst sjelfviska han någonsin troll sig finna, och derfore drog han ej ett ögonblick i betänkande, all åt henne anförtro vården af sitt barn. Samma höst kastade han sig på ett sartyg, för att hasta till andra länder, liksom om han ansett hafvet vara en Lethes flod, der han kunde dränka det förllutnas bittra minnen. Efter fyra års frånvaro återkom han till säderneslandet. der han forst besökte sin lilla älskade Hertha. Kort derefter bosatte han sig i hufvudstaden, i samma trakt der han några månader bodde med sin nu aflidna hustru. Ofta var han tillsammans med sin bror och såg med gladje att denne icke årst ett enda af sin verklige faders sjalslyten. Inom hans svärfars hus hade under hans frånvaro mycket timat. Några månader före sin död hade denne gjort sig saker till en oärlig konkurs. Sonen hade för att slippa sina mänga gäldenärer afseglat till Amerika och enkan osverlemnat allt hvad hon egde till sin mans fordringsegare. Genom flere personers bemedling lyckades hon att erhålla några små pensioners, det enda hon för sig och sin dotters uppehälle kunde påräkna. Sista gången som Fru B. såg Arthur v då hon kort före dennes afresa till sin sty far var på besök hos sina barn. Under fö ändrade förhållanden träffade de hvarandr Sigfridslund, det ställe der hennes måg äte såg henne, tillhörde baron von Lilje, m hon kände en brinnande åtrå alt snart a lägsna sig derifrån, liksom om hon der a! dats en lung atmotser. I korthet, men kanske för läsaren allt f långt, hafva vi anfört Arthurs lefnadsodei olyckliga tillfälligheter eller hvad vi sko kalla dem, hade ingifvit honom det menn skoförakt, som utgjorde elt af grunddrager hans lynne, men icke i hans hjerta. Hi var i allmänhet strång i sina omdömen, mt ännu strängare i sina grundsatser. En Aj misantropi genomgick hans själ, dock hörd aldrig från hans lappar någon klagan, so ölvergick till ett tröttande kanslopjunk. Ei dast 32 år gammal egde han en gubbes e farenhet eller trodde han sig åtminstone ha va den. Under sina resor hade han til bringat elt eget och sjelfständigt lif och had i likhet med de flesta, hvilka icke stundo anse sig nödsakade att lämpa sig efter ar dras vilja, sorvärsvat oräkneliga nycker oc ideer. Han följde oftast stundens ingifvelser, ni dessa gillades af hans förnuft och samvet I alla händelser, såväl större som mindr tyckte han sig alltid finna någon betydels och i den svåra nervfeber, af hvilken ha straxt efter siu återkomst till Stockholm bl angripen, såg han ett säkert förebud till ny missöden. V. Mötet med fröken Henrictte von Lilje in