—— dock inse och begripa saltigdomens följder, ehurn hon for sig sjelf fruktade intet. När hon på andra såg det oroliga svallet inom Arthurs bröst, horde honom säga att af henne berodde icke allenast hans lefnads ve eller väl, men kanske åfven hans eviga sällhet, då vacklade hon ; vid trettio års ålder hade hon icke gjordt det, ty då hade hennes ersarenhet sagt henne, att den starkaste kärlek, som ej näres, kan förkolna, och alt ingen sorg är obotlig. Men ett tjugoåärigt hjerta tror på dens ord som det älskar, så som det tror på Guds ord, det vet icke ännu huru både det sjelf och dess medvandrare åro underkastade forgånglighetens makt, och icke minst hvad intrycket af deras svaga hjertan beträffar. Clara rådfrågade sin mor, men modren svarade: vjag kan ej råda dig; jag kan blott bedja Gud att det bästa sker. Arthur arrenderade en liten egendom i Bohuslänska skåren, dit han flyttade med sin hustru ; han valde med afsigt en bostad, långt aflagsen från både hennes och hans Han tyckte sig, som hvarje kär nygift alltid tycker, förflyttad till ett paradis på jorden. Men fastån upplagen af sin egen sällhet, glömde han dock icke löftet till den döende modren, att vårda sin brors uppfostran ; Isidor qvarblef i den såkallade styffaderns hus, d. v. s. egde sit hem der, men skickades sedermera till krigsakademien, for nit der danas till det militära yrket. Arthur lemnade på några veckor sin unga maka för att tillse sin bror, men undvek att träffa den person, som var tyvärr ett föremål för hans hat: och. fastän frånvarande höll han dock sin skyddande hand öfver ynglingen. Olyckor af många slag borttogo det poeegna anhöriga. tiska doft, som först kastat sig osver det älskande parets husliga lycka. Kreatur bortdogo, missväxtår, eldsvåda drabbade dem, och i förening med allt detta borjade Clara alt angripas af den hektiska sjukdom, som var den synliga orsaken till hennes död. — Arthur var för stolt att vånda sig till sin svärfar, men sökte genom anlitande af andra personers bitrade rangera sina intrasslade allarer. kmellertid uppköpfes hans skuldsedlar af dem som voro honom alldeles obekanta, och cession var onndviklig. Ilan nekade, oviss huruvida alla skulle utfå sin rätt, alt af kreditorerna mottaga underhåll, och beslutade att som inspector på nagon större egendom söka att få uppehälle för sig och de sina. Vid denna tid erhöll han ett bref från presten i den af Stockholms församlingar der grosshandlare Casten var bosatt; denne låg på sin dödssang, och bad, genom brefskrifvaren, att han ännu en gång i tiden skulle få tala ett ord med sin styfson. Ehuru smärtande det var för honom att lemna sin sjuka bedröfvade hustru ensam med elt litet barn, reste hnu ändå, och kom just i rättan tid for att gifva den döende sin förlåtelse. I hopp att i dodsstunden kunna försona en lång orättfärdig lefnads förbrytelser, gjorde Leonard Casten till förmån för sina båda styfsoner en testamentarisk gåfva af sin s. k. törvärfda förmögenhet, af hvilken den yngste likväl bekom brorslocken. Nu hörjade utsigterna ljusna för Arthurs framtid. Med lättadt hjerta reste han till det ställe, der haa lemnat hnstru och barn, — men man föreställe sig hans känslor, när han i de tomma rummen förgäfves eltersökte sina enda skatter.