Helsingborgs-Posten – 21 december 1860, sida 3

fullt andamålsenliga stationshus förefinnas. Om den nyligen öppnade stationen wid Heflec holm fan ännu ingenting sägas, om få länge den år slutpunkt, få fommer den nog att blifwa besökt, men kanske wida mindre sedermera. Eu lika avita förhållande förefinnes i pasfas geraresfraften, att der för andra klassens pads sagerare kostar dubbelt mot tredje och för första dito dubbelt mor andra, hwilfet gör att första och andra klassens passagerarewagnar mwanlis gen medfölja tomma oc fom en tom ståt för att öka tyngden och utnötag, utan att lemna banan någon inkomst. Om priset å första orb andra klassen hade frän början blifwi: nersatt till hälften emot hwad den nu är, sa stulle åts minstone andra klassens wagnar kommit att intagas af en hwar fom önskat fig ett mindre blandadt sällskap än lwad tredje Flagfen erbjuder. Mu deremot tyder man det wara för dyrt och följer hellre den stora folksttömmen af 3:dje klassens passagerare. ÄAfwenledes tyckes banan hafwa tjenstemän oc) löntagare mer ån fom be. höfs och aflönar, åtminstone wissa deribland, allt för öfwerflödigr. En såkallad banmästare har t. er. 700 rdr i lön derföre att han en gång om dagen följer banan mellan twå ftas tioner, wanligen en mils wåg, för att tillfe om fyllning eller annat behöfwes, samt åker med tåget hemigen. En dylik tjenst tyckes wara temligen öfwerflödig, ty dels funde tofomotif. föraren observera om någon brist är å färde och framför allt kunde de wid banan nåra ins wid hwarandra placerade waftkarlarne granska banan emellan hwar fin wakthydda, då de ej hafwa annat att uträlta ån att passa på och öppna grinden wid bantågens förbifart 2 gånger om dagen. Flera andra of tjenfteverfonas len torde äfwen i godt mak funna undwaras, men det år ju staten fom får betala fiolerna. Wid frafibesordringen å wår södra jernbana funna en mängd anmärkningar göras, och mycket borde härwid ändras och wara annorlunda, säwida banan will uppfylla fin bestämmelje att wara till för folkets skull. Så år det till en stor orimlighet att fraktgods endast afsändes med morgontägen, tv fraktgods borde afgå med hwarje tåg, få snart det fåndes till banan en timma före tägens afgång. Om nu en person refer med morgomåget till Malmö och tillhands lar fig waror derstådes, få nödgas ban alltid att der qward:öja öfwer Påföljande natt för att få warorna med fig med nästa morgontåg, etter octfå mäste han påföljande dag ånyo hafwa skjuts till stationen för att afhemta warorna. Samme person fon ju bo eft var mil eller dere öfwer från närmaste station, och hwad kostnad förorsakar icke detta, antingen att wistas i Malmö eller hafwa ny skjuls efter warorna, dä han i motsatt fall kunnat taga dem med sig hem om aftonen och blot behöft wistas en dag borta. Om nu t. er. en fiskare från Ringsjön will föra sin wara till torgs i näderna, så fommer han ej dit förrän emot middagsliiden, då torgrörelfen är slut. Samma förhallande år med alla landtmannaprodufter och manvar ror, som skola föras till städernas torg, eller om någon från Malmö will torgföra något i Hör, alltjamman kommer för sent för den dagen och städernas inwånare förlora derpå, ty ingen lår i få fall wilja torgföra sin wara. Om nu dessa waror fingo befraftas med aftontägen, få måne personen wisserligen dröja öfwer Nat: ten i Staden, men han kunde också hafwa sin wara på torget i behörig tid. Och hwarköre månne allt detta sker, om ide derföre att bas nans tjenstepersonal skall hafwa det beqwåmt och slipva beswäret med frakigods mer än med en tåg em dagen. Ty om man wille komma med den inwändningen att det om wintertiden stulle medlaga för mocken belysning att ombes sörja utlemning af frakigods wid stationerna under aflontiden, få förfaller detta inkast inför hwar och en fom fett furu man wid tågens unfomst går med tjogtals lyktor wid hwarje station, der en hwar har sin lanterna i hand, så Att de nåstan skämma ut ljuset för bwars ondra. Hrafiprifernad ojemnhetr, ofta gränsande till det orimliga och underbara, är icke heller ebekant. Att i. er. em bref eller minsta paket foftar lika mycket i fraft fom 100 frålpund, utom det att frakttaxan esomoftast ändras och omfastas och att denna tara är förfedd med en mångd onödiga flasfififationer af warorna, liknande en ordentlig tulltara, hwilket år alldes les öfwerflödigt, der det endast borde wara fråga om warans wigt och massa och vå fin höjd om den år af ömlålig beskaffenhet. Denna tara funde säledes i hög grad förenklas och derigenom wida bättre uppfylla fir ändamål. En annan orimlighet kunna wi ej heller unders låta att offemliggöra. Så snart man tager en hel fraftwagn, nedsättes fraktpriserna med 25 procent. Men banstyrelsen har härwid fån i fur hufwud att bestämma följande wilkor: Wags nen skall endast förhyras af en enda person och ej af flera, den skall wara fullt lastad (huru stor denna last skall wara år äfwen bes stämdt) af säd, wed, stenkol, jern eller hwad wara som helsl, men blott af ett enda slags eller en enda wara och denna wara får blott afs sändas till en enda person, ej till flera. Dedtillåtes således ide att flera personer slå sig tillsamman och hyra en fraktwagn och denna får ej gå tom eller med hur liten last som man will eller önskar. Deruti får icke inpackas hwad helst man will, till och med om den ar nåra fullt lastad af wed, kol, jern eller dylikt och om man derjemte will medföra en tunna sill, salt eller annan wara på sitt eget frakigoda, få tillåtes det ide. Ej heller får man sända sin wara till flera perfoner, t. er. säd, wed eller mera, sådant, utan blott till en enda emottagare. Ar ide allt detta fullkomligt abderitiskt, och hur fan man hafwa dylifa avita bestämmelser wid ett statens offentliga werk, fom skulle wara till allmänhetens fördel och beqwämlighet? Eller månne ide det wore tidningarnes skyldighet att päpeka detta och mycket annat som för en enskilt ins. kan wara obekant? Man tyder annars att når man hvrer och betaler en sraktwagn, få borde man wäl få lasta den med hwad man wil, afsända fina waror till huru mänga personer som helst och äfwen wara flera deltagare i förhyrningen, uran att allt detta borde angå banan eller def tjenstemän. Twertom skulle det ofta wara en stor winst, om en dylik frihet bestämdes, får wida det ej är i banans intresse att förhindra och förswära både frakt och resor, så mycket fom möjligt, hwilket wi dot ej wilja tro att banan har till uppgift, ehuru det ofta synes fom detta skulle wara förhållandet.) Fullmåtks 4) Jnss. misstager fig utan twifwel i i flera fall. uf de klandrade bestämmelserna mid jernbanan, torde mänga ha sina giltiga skäl för sig, om de eck af flera kanske synas ebehöfliga eller onyttiga. Red.