Helsingborgs-Posten – 21 december 1860, sida 3

)pPIHILALETES. 8. fr. nr 149.) som Arthur alon enda, så tyst rd alltid öfvergar, och denna flyktig gäst i n, isynnerhet i förbrunnen till g antingen på å en nyck, ett stone hos manatt de flesta, m, aro lill sina rare kanslorna, längesedan äro lom, då han, alla kärlekens en han snart detsamma ; det som fängslade öna själ, som It mer uppenvllade med den sanna dygden ädelt sinne. äll; alla visste n B. voro förce de vexlade thur betalade, darherrens hus; och samiljsadren föregal att vänskapen mellan Casten och hans son dertill var anledningen. Men denna vanskap hade langesedan borjat slockna: Arthur ogillade Alfreds laltsinniga lefnadssätt, bedömde det mera strängt än förr, och drog sig så småningom tillbaka. Så stodo sakerne, då under mötestiden sommaren 18—Arthur blef på ett orättvist och förolämpande sått offentligt bemott af en sorman. Arthur teg, men med harmen i hjertat svor han i djupet af sin själ, att detta mote skulle blifva for honom det sista. Knappast återkommen till Karlsjö erhöll han ett bref från styfar, att hans mor häftigt insjuknat och längtade att se konom. Han reste genast, och när han framkom möttes han af läkarens dom, som lydde så: döden är oundviklig. En natt, den sista i hans mors lif, vakade han ensam vid hennes bädd. En ångestsuck fuktade hennes panna, kinder och hander, och den djupt bedrofvade sonen såg att den arma icke endast var ett rof för kroppsplågorna. . yyjin mor har något på sitt hjerta 2 vJa, och jag behosde utgjuta det, men .. vpär jag ej emoltaga hvad som der gommes 2 vJag hade tänkt kalla någon prest — ett äterhäller mig. vÄr det samiljangelägenheter, så inblanda ingen främmande i dem! vpet är just det, som jag icke vill; men du dömmer ej blidare än någon annan .. vpet rör en persend, inföll Arthur. som jag sedan barndomen vänjt mig anse som en gud; men jag vet ej huru det kom till, då han blef din make, min mor, föllo fjellen från mina ögon. vhu sade det.? vhlan har väl icke...?? utropade han med en fasansfull blick. rJag vet ej hvad han har gjort, afbröt hon, med en sönderslitande ton, jag vet blott till hvad jag sjelf är skyldig, jag bedrog en hederlig man. Vid åsynen af den hemska smärta som nu målade sig i Arthurs ansigte, tystnade hon; resande sig upp i sängen hopknappte hon sina hander och sade: Döden kom för hastigt uppå och hindrade mig från att anropa din fars förlåtelse, jag vill anropa din, men du — du vågrar mig den.? Ett anfall af förfärliga konvulsioner hämmade hennes ord; sonen ville tilllkalla lakaren, men hon hindrade honom. En forsarlig kamp uppstod i hans själ, i motsatt betydelse kände han nu att han var son. Hans far hade blifsit forolämpad i sina heligaste kanslor; men det var hans mor som låg der, qvidande af samvelsqval och smarta, och som troligen snart shulle osverflyllas till den okanda verlden. Den sednare känslan segrade: sedan paroxysmen lagt sig sade hon: vma drag aro mildare än de nyss voro: hör min hbekånnelse ! Under mänga afbrott afgal hon densamma. rSäg du, gode, renhjertade Arthur, såg ett tröstens ord till din olyckliga och brottsliga mor !? ySkristen säger, svarade Arthur, alt ångren försonar allt. Jag ber och hoppas att han der förlåtande och sorsonad möter dig — icke kan sonen bryta stafven öfver sin mor ?? sade han häftigt uppskakad, i det han lutade sig öfver henne, ÅYag vill hjelpa dig alt bedja? — han utbristande i häftig gråt. Du hatar väl din mor, men om du visste hvilka frestelser jag hade att bekampa — men jag — brottsliga, älskade honom . . nedföll vid bädden, Dig hatar jag ej, svarade Arthur, och han lade handen på henues flämtade bröst. Gud sorläte dtg — han välsigne din sista timma — han tage din själ till sig !l )Ännu en bön, min älskade gosse: hata icke min stackars Isidor, utan gör för honom hvad du kan, så till kropp som sjal ! Ja — här är min hand derpå.? Tack lÅ Hon somnade, låg så ett par timmar, och när solen vid den gryende morgonens annalkande kastade sina strålar i rummet, såg hon upp och drog en suck så djup — den allrasista (Forts) AE ANETTE — En hurtig tös. J sjömanshospitalet i Liverpool befinner fig för närwarande en wacker udertonarig flicka, Ann Stuart, som i karlk äder ljenat säsom duglig och oförskräckt matros i fem är. Hon hade följt fina fem bröder, hwilka äro sjöman. Et föll från matten, hwars wid bor afbröt ett resben, förorsakude upptåds ten af hennes fön. Om Garibaldi och skarpskuttar. Ett stevp, fom aatt af stapeln nid Tromoen (ww Arendal i Norge), bar fatt namnet Baribalbi. J Cariuad annonieras Garboldimögfor tl falu. J Siockyelm rckommenderar en fonditor Levin bos allmänheten ett slags skarpskyt. tar, fom aldrig sljuta bom, utan träffa sitt mål äfwen i det djupaste mörker.