Helsingborgs-Posten – 17 december 1860, sida 2

ILALKETES. fr. nr 148.) vBröderna Stockholms dlig man, i g, såg vid främst på ns samvele nkande den språk, som ju mer man Nej, sällan det, vatt det n gjort den faders hus iktiga bevis misantropi, wuggsidorna Christodomen med broder Leoilde honom, ensamt; de h till minne ndras namn 1 var mindre ie elt regelm en öppen e sig tidigt ndelsexpedit mst till säderneslandet blef han af brodren med öppna armar emottagen, och de beslöto genast, alt under firman Bröderna Casten ingå bolag med hvarandra. Christopher bebodde ett stort vid Proltninggatan beläget hus, dit han inbjöd sin bror; han var då redan fader för flere barn, af hvilka sonen Arthur var äldst; han ansåg sig hafva hunnit höjden af all jordisk sällhet, men knnde icke ana huru hans lyckas sol just vid denna vändpunkt i hans lif lutade mot nedgången. Genom sitt vackra utseende, sin lätta, behagliga sällskapston, som vanligtvis icke tillhör affärsmnanen, var Leonard eftersökt i alla kretsar, en välkommen gäst, hvarhelst han visade sig, och tillvann sig genom sin kända karakter allmän högaktning ; med ett ord, han sorstod att ställa sig väl öfver allt, både inom och ntom hus. Arthur, en glad, liffull och qvick gosse, var sina föräldrars älskling, och han som alla andra betraktade och dyrkade farbror Leonard som ett högre väsende. Gossen tillvexte och hann snart den ålder. då ett beslut, i anseende till hans blifvande lesnadsyrke, skulle fattas; fadren ville uppfostra honom för handeln, modren för krigsbanan, han sjelf önskade med brinnande håg att få gå den akademiska vägen. Leonard var af modrens tankar, och man medlade saken så, alt Arthur skulle studera till graden, men sedan ingå vid något regemente. Hans fars vilja vek nu, liksom oftast, tillbaka. Emellertid framlefde ynglingen ett gladt och lyckligt akademilif; hans sinne var rent och oskuldsfullt som ett barns; lifvet föreföll honom som en praktfull örtagård, der han icke anade huru ormen krälade på den gröna gräsmattan, dold mellan blomstren. Under sin akademitid ingick han en nära vänskapsförbindelse, som egde ett betydligt inflytande öfver hans framtida lefnadshändelser. Alfred B., jemnårig med Athur, bodde i samma hus som han; blott en förstuga ålskilde dörrarne till de midt emot hvarandra belägna rummen. Den unge B. gjorde första steget till denna bekantskap, och Arthur med sitl för vänskapens känslor öppna sinne gick honom med utsträckt hand genast till mötes. De båda ynglingarne meddelade hvarandra snart sina lefnadsplaner. Alfred skulle följa den juridiska vägen, men det oaktadt hade Arthur genom sitt utmärkt goda hufvud och sin outtröttliga flit, som ej hindrade honom att stundom, ehuru med återhäll, deltaga i oskadliga förströelser, förhoppning att snart hinna silt mål. Asskyende allt som ej öppet kunde läggas i dagsljuset, var det icke utan en obehaglig känsla som Athur emottog ett och annat sortroende af sin vän: vÅlfred, det der är icke bra?, kunde han ibland säga, )hvad glädje tror du att du derigenom skördar 2 vpet är just det jag gör — någon gång måste man rumla, det har jag hört min far säga. Säger din far så 2? frågade Arthur förvånad. yIcke till mig ; men jag har, honom ovetande, ibland hört hans räsonnemanger med andra fäder, som beklagat sig öfver sina söner.? vvet du hur min far säger?? Nej.? vvar vaksam i ungdomen, på det att du icke på ålderdomen må skörda hvad du förut utsätt — och fast jag icke i valet aflefnadsyrke har soljt hans onskan, så skall jag ålminstone icke sorakla detta hans saderlig a råd.? Det var en vacker Jnnidag, då dessa ord mellan de båda ynglingarne nyss blifvit vexlade; Arthur steg upp, tog sin hatt i det han sade: )Jag väntar bref från hemmet, jag skall gå till postkonteret och se på kartan? Hans väntan bedrog honom icke; det var hans farbrors utanskrift; men utan all se på sigillet, stoppade han brefvet i fickan. Först på aftonen, då han hemkom till sitt logis, öppnade han detsamma, och det svarta lacket soll honom genast i ogonen. Med darrande hand bröt han sorseglingen — hans far var död af en slagatiack De var hans första sorg. Hvad som sedermera föreföll visste han icke, men när uppasserskan inkom låg han sanslös på sängen. Följande dagen, efter att först hafva tagit afsked al sin vån, reste han till hufvudstaden. Hans mors tillstånd var förfärande; hon hade uflåtelser, som kommo honom att befara det hennes förstånd var rubbadt. Hans farbror tycktes vara uppriktigt bedröfvad, men i anledning af den mer än vanliga vänskap, som förenat bröderna, våntade Athur alt se honom ännu mer förkrossad af det oväntade slaget, dock tillskref den godtrogne ynglingen att denna sansade sorg härledde sig från hans sållsynta själstyrka — ty att Leonard Casten förenade alla värdefulla egenskaper, derom. var blost en röst. Vid utredningen af boet befunnos skulderna större än man väntat, och tillgångarne vida mindre. Den förmögenhet som låg i rörelsen tillhörde Leonard, som helt blygsamt emottog loford öfver den oegennytta