ninin 0 50A: eM e— —— kyss henne på handen — och har är din unga moster. Det äldre sruntimret steg upp, men sjönk åter ned på soffan, i det hon tryckte flickan mot sill bröst. ÄÅrthur, sade hon knappt hörtbart, hvad är din mening — vill du blott visa mig henne, för all sedan taga henne itrån mig 2 Innan han hann att afgifva någon svar inföll den fjortonäriga Ida: yfluru är det med min mamma? — Min sväger, fortfor hon med synbar oro, detta kom alldeles för hästigt. Lossande fickan ur mormodrens armar, förde Arthur sin svärmor in i boningshuset, och, delande sin svägerskas oro, forebradde han sig sjelf, ehuru tyst, det sätt hvarpå han gålt till väga. Emellertid vilja vi kasta en flyktig blick på våra tvenne nya bekantskaper. Mor och dotter stodo båda vid öfvergången till tvenne serskilta tidpunkter af lifvet: den ena var färdig all öfversliga barndomeus tröskel, för alt inträda i en verld, der hoppets löftesrika genius, med sina kransar, glad och vänlig gick henne till motes; den andra lefde mest i det förflutna, der hon såg mången förfallen mossbelupen hydda, fastän väggarne både inoch utvändes voro prydda med förgätmig-ej — för sig sjelf egde hon ingen framtid, men ändå motsåg med hemlig bäfvan en sådan — hon var snart sagdt död för sig sjelf; hon lefde uteslutande i och för sin dotter, den unga, späda, lofvande Ida. Fru B., som för trettio år tillbaka varit en af sin orts vackraste flickor, var nu en lefvade afbild af blomman, hvilken för några dagar sedan slets ifrån sin stängel. Det var en märkbar likhet mellan henne och lilla Hertha, men i mormodrens ögon voro uttrycken mindre omvexlande; en mild äterhällen mellankoli afspeglade sig i dem; de gulbleka afmagrade kinderna voro betydligt insjunkna, munnen, som sorlorat större delen af de vackra tandraderna, var åfven infallen, och i de svarta lockarne hade ålderdomens silfverhår redan börjat inblanda sig; men siguren bibehöll annu ett ungdomligt utseende. — Ida, nyss uppväxt, hade i Maj fyllt sina fjorton varar; hennes fina, späda gestalt var annu ej utbildad, men liknade en ranka som behöfda stod; hennes blonda hår, fina hvita hy och de skära friska rosorna, i förening med de azurfärgade, glada, milda ögonen, gjorde ett behagligt intryck på den som första gången såg henne; hon var en symbol af ungdomen och glädjen, och hvem är den kalle, likgiltige, som ej med välbehag sasler sina blickar på dessa båda, äfven om de för alltid bjudit honom farväl. — — Tidsmätaren slog många timmar innan man å ömse sidor, efter fem års skiljsmessa, hunnit återvinna sin vanliga fattning, slutligen lyckades man att tillkämpa sig den, åtminstone till det yttre. Svärmodren och hennes måg hade — under det Ida öfverlemnade sig åt hvarjehanda omsorger, hvilka alla hvälfde sig kring Arthur och lilla Hertha — ett langre enskilt samtal. Jag ser, sade slutligen fru Emilia, såsom vi mest ämna kalla henne, att jag icke kan ösvertyga dig. JO det kunde mamma med ett enda oråd. Men detta ord får jag ej säga. Lät oss då för evigt nedlägga detta ämne, svarade Arthur mad bruten och upprörd röst. Du lofvar att tro mig ändå 2 Han teg. Arthur ! stvad befaller min mor att jag skall säga ? Att du tror mig. Barnet, det oforderfyade, återtog Arthur lisligt, det atskyr den obetydliaaste osanning, — och den mognade menniskan, med hvars insigter och forstånd man skryter, blyges icke alt uttala ett språk som det ej tänker. Du tror mig således icke, ytirade hon harmfullt. Nej, icke i detta afseendel. En kan... sade hon nästan hviskande. Hvad var det? sragade Arthur, Jag hörde ej hvad mamma sade. i Det var ingentingL. Samma kammarpiga som för Arthur och hans barn nyss Öppnade portarne till svårmoderns lånta bostad, inkom nu, berättande att Froken von Lilje var anländ. och tvenne minuter sednare inträdde eltesruntimmer med vackert utseende och enkel och behaglig hållning. Henriette von Lilje. min måg, löjtnant Casten, presenterade fru B. ,,Om ej herrskapet personligen kanna hvarandra, kunna de likväl rakna sig for gamta bekanta. Arthurs ansigte blef mörkt och hotande, som en äskdiger natt, under det sroken med synbart intresse betraktade honom. Han gick hastigt ut, kom straxt tillbaka, vid handen ledande sin dotter. Har får jag, sade han med långsam och högtidlig röst, ,,för fröken von Lilje presentera Clara B:s och Arthnö Castens lilla dotter. Fru Emelia tycktes förstå hvad dessa orden innehöllo; men hon, till hvilka de yttrades, såg upp till honom, med en blick som AAÄ rå ao i