ETES. 146.) n sade ) ifva en till sin de ord, fvenhet st minst iffat på bo på on sorsvarade hvar jag på mer och na i mill mycken ( enkerat, och k lemna Ultsamon häsflersinmbärlig, löjlnansig och ulle jag lemna min hydda, ty då säge jag tydligt att det vore Ilerrans vilje. Arthur teg; han ville icke berömma, ty i hans ögon var den fromma, enkla, renhjertade qvinaan öfver allt beröm. Jag tycker inte att det är roligt kallas Madam Lonn, så kärt min gubbes namn än ar mig. Hvarföre vill inte lojtnanten nu som förr kalla mig Elin — mor Elin, om lojtnanten ej vill säga baraste namnet — så har jag lärt hans lilla flicka alt kalla mig.. Gerna, gerna kallar jag dig mor — jag vet ingen nu åt hvilken jag hellre skulle vilja gifva denna benamning. Tala nu något om min flicka; hvad säger mor Elin om hennes anlag 20 pet är ett märkvärdigt, förståndigt barn, svarade hon med en betydelsefull blick; hon blir icke gammal.! lan såg ned, och hon återtog: Jag har aldrig sett ett så litet barn med så mycken känsla; hon håller af sin pappa såsom om hon dagligdags vore tillsammans med honom. Kanske att mor Elin med henne 2 Ja, det har jag visst gjort — både om löjtnanten och salig frun, — hon talar om mamma så som om mamma dött i är; och ett vett har hon, som är förvånade; hon läser i hvad bok hon behagar, och allt vill hon hafva reda på. ofta talar om mig Lilla Hertha var i sanning ett ovanligt barn; hennes yttre egde något sydländskt: ramsvarta lockar krusade sig kring en vacker, något höghvälfd panna, som påminte om sadrens; de svartbruna ögonen vexlade uttryck i hvar minut, och helsans friska rosor smyckade den snarare mörka än hvita kinden. Hos henne låg på djupet denna själens sanna romantik, som så ofta forvexlas med en sjuklig, stundom tillgjord sentimentalitet, hvilken senare väcker vanligtvis antingen afsmak eller loje. Ilertha, uppsodd hos en äldre qvinna, hade nastan aldrig varit tillsammans med andra barn; sjelfva hennes joller bar prägel af en viss egendomlighet — ehuru barnslig saknade hon denna glädlighet, som man älskar alt se hos de små — men icke desto mindre var hon i ordets djupaste betydelse ett naturens barn. Hennes far och hennes döda mor lefde i alla hennes fantasier, och hon talade nästan dagligen om, huru det skulle bli når hon en gång finge traffa mamma, på samma sätt som man yttrar sig angående sammanträffandet med en lefvande person. Hon grät väl många och bittra tårar när mor Elin för sista gången tryckte henne till sitt bröst, men nu var en af hennes käraste drömbilder förverkligade: hon skulle alltid få vara hos pappa — och som ej pappa kunde eller ville stanna qvar i Skärgårdshyddan, som madam Lönns lilla bostad vanligtvis benämndes, borttorkades så småningom sierthas tärar. Hertha hade hunnit sitt önskningsmål. ) HI. pappa, här är vackert, mycket vackrare än hos oss, utropade lilla Hertha vid anblicken af den vackra tafla, som nu framställde sig; den romantiskt belägna staden vid Göta Medelhaf) speglade sig i den lugna vattenytan. ) Herthas bild är ingen fantasibild, utan till större delen hemtad ur verkligheten. ) Wettern, så benämnd af Tegner. Fadren, förvånad öfver att höra ett sexårigt barn reflektera ofver de soremäl som mötte dess ögon, vände sig till henne: Tycker du det — tänk när du får se Stockholm! Skola vi resa genom hela staden for att komma till mormor. Nej, här skola vi taga as. Och på höger hand slingrade sig en väg, på ömse sidor beväxt med popplar; den gick uppföre, och slutligen såg man på en kulle, omgisfven af en krans unga lindar, en oval byggnad i modern stil, mera liknande en paviljong än ett boningshus. vilvad heter det hår, pappa 7 Sigfridslund. Och det rår mormor om ? Nej, min lilla flicka, det är ej mormors eget, hon bor här blott ofver sommaren Pappa, lemnar du mig här och reser ifrån mig ? och med sin lilla hand fattade hon tag i hans arm. Vill du ej det? mycket god emot dig. Då hade jag hellre velat stanna qvar hos mor Elin. Så, så, min illla pulla, tystnu — nu äro vi framme. En valklada kammarpiga öppnade de vackra jernportarne, som sammanhöllo staketet af samma metall. På gården under ettaf träden, sulto tvenne arbetandefruntimmer, de sägo upp, då Arthur i detsamma kastade sig ur vag nen, lyfte ned barnet och hastade fram till hvilsoffan. Tillåt mig,, yttrade han, stammande af få besvara det för en månad sedan emottagna brefvet. — Hertha här är din mormor, Mormor blefve visst