fn Misantrop. pennteckninga på fri hand af PIILALETkS. (Forts. fr. nr 146.) Han såg länge på henne; slutligen sade han: Och madam Lönn älskar barnet ? vyer än milt lif, men kan hon blifva en sorsoningslänk, som sinter lojtnanten till sin svarmor, så säger jag icke ett knotande ord, utan afstår henne med glad undergifvenrhet för Guds vilja. Å pus, sade han med rörelse, är det minst sjolfviska väsende jag någonsin träffat på min väg, ännu en gång: solj mig! rslvarfore vill löjtnaaten nödvändigt bo på Kungsholmen 2 frägade hon, i det hon sorskande såg på honom. Jag vill vara nara min hustru, svarade han sakta, med sänkt blick. vJag vill ock vara nära min make; hvar Söndag går jag till kyrkan, helsar jag på hans graf, lagger en ros der både vinter och sommar — det år min glädje, denna i mitt tycke vackra boning har han med mycken svett och möda iordningställt till milt enkesåte, hvarje träd har han sjelf planterat, och jaz skulle antingen sälja det eller ock lemna bet i andras händer, som skulle låta alllsammans sorsaras. Nej, aldrig! sade hon häftigt och tystnade, men efter något eftersinnande återtog hon: Vore jag oumbärlig, för någons trefnad, till exempel om löjlnanten absolut ville hafva Hertha hos sig och hon ej hade annan tillsyn, då skulle jag