lagt sin kalla marmorhand? ); dock må den hafva lagt sig på ditt, i mitt rörer sig alltid samma varma känslor af tillgifvenhet för honum, som mitt hjerta en gång upptog som sin son. Brefvet halkade ur Arthurs hand, och han upprepade högt dessa ord: Hennes hjerta upptog mig som sin son ... Han hånlog och fortsatte läsningen. yvi svaga menniskor, hette det vidare i brefvet, äro beroende af händelserna, och genom den förunderliga vändning, som dessa stundom taga, blifva vi missförstådda afhvarandra. Å Du fordrade af mig det som icke stod i min förmåga att gifva dig; ett löfte är ju dig heligt, och egde Jag väl rättighet att bryta mitt? Mina sorger och pröfningar tyckas räcka till för tiden; men efter tiden blir allt annorlunda, och likväl vågar jag ej för mycket längta efter den farkost, som för mig dit öfver, ty jag lemnade då en ensam, öfvergifven varelse, som ingen annan skulle omhulda. Oberäknadt de egentliga motiverna för min flyttning till Stockholm, är det en annan dragningskraft som förer mig dit — dn bör förstå hvilken, utan att jag behöfver nämna densamma. Jag vågar väl ej fråga dig efter den lilla moderlösa, som är äfven mig nära och som du vägrade att anförtro åt mormodrens vård. Arthur, Arthur! hvar har du gömt henne ? Ida skickar dig sina systerliga helsningar; hon undrar om du minns den lilla flickan, som fordom gungade på dina knän, Arthur, ) Grafström. det är långe, mycket länge sedan dess; ingen har sårat mig som du, och ändå är du mig kär. Emelie B.? Han sammanvek brefvet och lade det på bordet. vJa, det är af ersarenhetens hårda tryckning, som mridens kalla marmorhand? sätt sin iskyla — säge hon hvad hon vill, hon är hopen lik — ett machinmessigt verktyg i hvilkens hand som helst ; menniskofruktan är detta svaga hjertas envåldsherre, han for med handen ofver pannan, och tystnade, liksom hade han estersinnat något, likväl ätertog han: kanske jag skulle ...? II. I en af våra vestliga kustprovinser låg utmed hafsstranden en enslig boning, grå, kala klippmassor höjde sig, likt skyddande murar, bakom densamma. Den rödfärgade byggningen var betäckt med ett grönskande torftak; men staketet, som ormhägnade såval gårdsplanen som den nätta trädgården, gaf ett visst herrgårdslikt utseende åt den i sig sjelf anspråkslösa bostaden. En liten ficka försökte att från den inom staketet blomstrande syrenhäcken nedböja en gren; men förgätves uppräckle hon armen, då hon plötsligt kände sig omfattad och upplyftad till häcken samt hörde en välklingande, smekande röst säga : Räcker du ej nu... tag den der granna gredelina syrenen ! Uppgisvande ett gällt skrik vände hon sig om och befann sig i en mörklagd karls armar, hvars anletsuuryck i detta ögonblick egde något outsägligt ljust; de stora djupblå ögonen voro fyllda af tårar och, läggande sin kind mot hennes, frågade han: vkKänner lilla Hertha ej igen sin pappa? Jo, pappa, jag känner igen dig, och hon slingrade sina armar kring sadren, pappa blif qvar hos Hertha, hon håller så mycket af dig.? vHuru gör Hertha då 2? Pet älskliga barnet framräckte sin lilla korallröda munn och tryckte den intill fadrens, från boningshuset utkom nu en älderstigen qvinna, men hvarken fadren eller dottren bemärkte hennes närvaro, forrän hon på sin provinsdialekt insoll: Kors i alla tider ! hvarifrån kommer löjlnanten ? men hjerians roligt var det? v(od afton, min beskedliga madam Lönn: jag ser, sade han småleende, att jag kommer som en tjuf om natten.? PLöjtnanten vill väl inte taga den lilla ifrån mig? Casten asgaf ej nägot svar, men i det han allljemt höll sitt barn på armen, inträdde han i den lilla boningen, hvars inre motsvarade det yttre i enkelhet, snygghet ooh tresnad. vpör himlens skull, utropade hon ångestfullt, vsag huru det är — har löjtnanten kommit för att taga Hertha ifrån mig — säg sanningen ! Med rörelse, sedan han först på en pall nedsatt ssickan, fattade han enkans hand. Ja, goda madam Lönn, jag längtar efter mitt barn; denna lilla? — han visade på flickan — är den enda jag eger qvar i verlden — följ med oss ! vNej, jag lefver och dör här?, svarade hon med qväfd röst, och hvarföre skulle jag, som mistat så mycket förut, ej äfven kunna mista henne ! Madam Loun skall icke bortglömmas, lilla Hertha skall alla år skicka sin sostermor ett minne af sin tacksamhet. En hög rodnad färgade den gulbleka kinden, hon drog undan sin hand, sågande: DPet var då endast af egennytta, som jag önskat bibehålla henne hos mig.? vhForlät mig, svarade Arthur lifiigt rörd, förande den torftiga obemårkta qvinnans hand till sina läppar — han som sållan kysst ett fruntimmers hand. rNejv, s de hon och ryckte undan handen. vitt hjerta behofver att visa dygden?, återtog han, den sanna dygden — den vordund som tillkommer henne?, vränk på hvad löjtnantens gelikar skulle säga om de sågo hurn han betedde sig. yymlina gelikar, hvilka äro de ?? vÅh, de förnäma.? FKörnäma! och hans läppar krusade sig till det honom egna, sarkastiska leendet: Jag följer det i verlden gåugse bruket, och vore vi i elt sällskap eller rättare sagdt, i mill eget hus, så lät jag erefvinnan, i fall en sådan vore der, taga plats i soffan framför madam Lonn: men i mitt hjorta gäller ingen annan bördsrätt än den som bestämmes af det personliga värdet, hvar det uppenbarar sig, det vare hos furstinnan eller torparehustrun. (Forts. — En läkare ordinerade sör en fjuf 3 olodiglar. Då låkaren några Nagar a återkom, för att efterhöra den sjukes tillstånd och iglarnes anwändande, yttrade huslrun: ÅJo den ene at tingestarne sträfwade han med, får dan den war, men de andra måste jag steka, innan han kunde förtåra dem. —— —