sa af. Jag är den sörsta, small det till, ty mn förtjenfi galler i bäde frigg och fredstider. Åag är den nyare dens uppfinning, och hwad arp wal werldens nälbus mot en minicdösfa. Späcknålen arbetar med fåret, men jag med smallet. Det är jag, fom raderar ut de swarta plumvarne i solkens böcker oc) weridehistorien, jag är den stoppnal, som, nar allt sönderslites, tillftoppar bälen och lagar bandelns od) närtrs arnes trasiga Urumpa genom freden. Rrspekt för sängnalen, ty jag bar uppfunnit fruret I Jngatunda! ijod det plötsligt med en an berön, få an diademnalen föl omfull af före siradelse, och lnappnälen näftan förlorade bufs wudet. Lif en onde fråfvade maguetnalen in, med spetsen mänd mo: nordpolen. Jag, sade bon bögticligt, ar den sörnamssta nålen, to e mia bor naturens ande. Med min bjelp av det mennistan möjligt att öfwersegla bafwen, jag år bennes ledare och styrare pa wågen. Jmibten af wägornas rike sjunfa aua briljanta nalar tillbala till intet för min bögbet. Biökndien började nu bröfa sig od ernade bjuda benne sretsen, då få wal fängnalen fom ejönålen i wetenskapernas namn protesterade. Alla nålarne bejde fig nu för benne och tillers fände henne företrådet, altla ända upp till — bårnältn, fom ännu grumsade mot. Derwid blef den firurgiska häftmålen utom fig, grep här nålen wid papijotten och völ henne upp i wädret der bon sprattlade få, att bon blef swart af ilska, sådan bon än i dag är att råda.