Helsingborgs-Posten – 3 december 1860, sida 3

Stiruzarstickan berömde fig af fina förtjenster och menade till och med, att bon genom Skil den Kotztbues wardefulla frådefget, Etiuwmps stickan, b!lirwit införd vå tiljan. DÅ u-brast synalen, tata aldrig om Kooks bue! wär slägt förekommer redan i bibeln, der det beter: att förr fon en famel gå genom ett synalocga o. fw — Jnnan bon benn såga mera syn:pes en kuappnål. Jog, ropade dens na, Mår den åltsta. Jnnan de: jyddes, maste sömmen fåstas wid mia, derpå fon fog aufwa er bref oc sigill. JI är ett tjusdufmud, och den store Åejsar Narelcon detjenade sig ar oh, vår ban u stafate någon krigavplan va landtifars torna. Wietnappnalar haffva all ia försswarat hela nattoner. Marfen det, J vurwudtlose! Nu iram:radde stopynalen. Hett förnummligt fade bon: tila der! jag bar tlnopret måns get båt och anser mig ega lika mpåejcn förtsjensl, sou steumosickaen. Strumostickn kift namn år kfaffemostev! du är traf:abetens finnebud. Rårt få MM an märfee harnalen. Smump: stickan är de gamsa tanternas actribu Jag är eitt bumwadstycke jon, och det gi wes häårnalar of nuld oc ssufwer, bwaraf en enda uppwager en centner knarpnålar. Vart icke triiwa med dig, gcnmas:e nu fnapys nälen. Du blef på medet ri bärpiskornas tid. tt arsch, bort med dig Dit gamia flyckel Redan wore de färdiga att fara si dufwen på bwarandra, dä ur en kirurgs beslick häftnalen plötås ligt sframstörtade. Swed 2 resonnerade denna, rangfirid ? Åh, vada dig bort synal; bwad syr du för godt? — kattun och foderlärft. Men jap, respaki för häftnälen — jag sammansyr mennistohud. Gän bara och sen, när efter en duell doftorn måste fy ihop kötislarfworna på den fårade, då funs nen J se, hwilket wigtigt instrument jag är. SNababal skrottude etsnålen. — Duell, galenskuper jag tjenar konstnåren och gravören. Genom mig bafwa konstwerk framstätt, owilka uppiplla werlden med äro. — Konfen ... .... går i putten, fa, ropadeg det bögt, och nu syntes på siridebanan — späcknålen, fom ocsa wirle bryta en lans sör sitt slägtes förs swar. Jag tijenar den ädla kokkonsien. Häfts nålen, mor då, ton trånger in ut lefwande menniskofätt, men fog vå min håid ui ert får: får eller en barffoh Då iog diademnäleun och böll på att rigtigt skranna för HI cöds öfwer sädan owishet.Seor skry:are ber !7 låsrade bon förnämt. Högt från det wacka föncta bjessor blickar jag nad vå eder. Haba! noppnålar od) knavynäsar, elänema pro entter, och framför alla tu, enfoldiga. borgerlina srumvstickn. styl dig! nå i kloster! jag, ti demnälen, är en boren aristofrat. Ty, få aft ingen närsar Dia l talade med hönbet och wärdigbet bröftnåleu. Jag bar niin pviats wid bjertat, och hwad som kommer från hjertat är alltid aort. Då öpvpnase sin späcknålen, glappande af wrcs de, vd) frägade: vuru få — Jo, cemedan jag alltid wmiattas i auld, utlåt fir bröstnalen sfornrämt. Adelstenar ngöra min omgifning. En strumrsticka, en synäl fan gå förlorad, utan att någon lår bry för omeet, men Om en briljant nåi fommer bort, få flår det tidigt andra mors gonen i tidningen med så och få mycken belöning. Alliså, infattad i briljamter, det är fur ten. — Men hwad innefattar wåi spåcknälen2 fi donc! — sväck, intet widare. Med späck fångad rättor, men med briljanter fångar man danförer och poeter. Öfwer detta bögfärdiga skrot räfade en ons nan nål i eld och lågor. Det war fångnålen. Hon kunde ide Hålla sig längre, bon måne ffinz