VI. I osra våningen af Krigsrädet Q:s hus voro alla fönsterlufter utsirade med gröna kransar; husets unga döttrar tillika med några andra af de elegantare damerna blickade ner till de forbigående krigarne; manskapets röster förenade sig i en vacker lifvande krigssäng; de vistande nåsdukarne fladdrade från alla fönster utined stora gatan, och här och hvar drog sig undan eit i tårar badande ansigte. PHvarfore, Marianue, frågade Sally, den aldsta af krigsradets döttrar, slog du så hatigt igen sonstret? — jag tror du svimmar — se Yanner, huru gentillt han helsar med varjan; men det är ej på oss: han ser åt bottenvåningen. Bry du dig ej om mig, Sally — endast en hervattack. 0, min Gud, det griper hårdt.? Marianno tar sig för hjertat, — det är ej någon onskilt — jag tänker på dem alla.? Rosa, ropade krigsrädinnan, tag hit Kau de Luce, — Sota Marianne, kom in i min kammare, der skall du få vara i fred. Rosa kastade helt osformarkt en bukett ut genom fönstret och skyndade sedan in i sängkammaren till sin mor och Marianne. Tag hit, och krigsrådinnan ryckte flaskan ur hennes hand. Gud, hvad är detta ?? ropade Marianne, icke är det här Eau de ULuce, — hon satte korken ullbaka i slaskan, som hon uttagit. Hvar tog du flaskan ?? frågade modren ångestfull. På mammas kakelugn.? Det är viktriolsyra — du kunde hafva tagit lifvet af heune.? Så godt hade det varit, v hviskade Marianne, ej vetande hvad hon sade. —