Memojrer. FB... Forts. fr. nr 136 ) var stor rörelse; jvartering emotf Westgötadalsrade att i början n; några af bech nu var stor deras hus skudlo husmodren, alt kedom beträffar, el år ingen som tillika hört talas det är således varteras hos Oss scumoderade.? förnämste?, mekassa är tätare ljest tillhörde de de friherrinnan. se, som kom in va bud till lilla a henne såtta nantens rum; ådant der skall henne och bed — hon får huru Nej, mamma, det går ej an), infoll Richard. Går det ej an att göra som din mor säger, röt baron. Icke denna gång; om mamma har den minsta känsla för sin son, som mamma kanske här i verlden aldrig mera får se, så afstår mamma godhetsfullt från denna ide. Agathe eiler Charlotta kunna mycket väl sjelfva sätta upp gardinerna, eller kan man ju anlita antingen Mamsell Säsving eller lilla Rosa Q.7 Bör man ej ) gemalle friherrinnan, hafva mera konsideration för dem som ändå äro af bildadt folk, åtminstone jemforelsevis, än for en symamsell?? )Om hon vore en symamsell, vore det en helt annan sak — icke hvad aklningen beträffar, ty den är man skyldig symamseller, då de deraf gora sig förtjenta, lika val som fröknar och andra mamseller — det vore då hennes yrke, men nu är hon det icke, och det vore ytterst ohofligt att på det sättet besvåra en person, med hvilken man oj umgås, da det således icke kunde komma under rurubrik af vänskap? IIon arbetar för betalniaog, insoll Charlotte. Men hon går ju ej omkring i husen och syr för dagspenning.? Du tycker då att detta vore ärerörigt, återtog systern. ngenting är ärerörigt, som är ej är vanhederligt; men när hon ej sjelf hittills satt sådant i fråga, vore det opassande af oss all göra det.? Det hörs alt din far var en plebej, inföll haron. Richard svarade ej straxt; kämpande några miuuler med en lika rättvis som snart kufvad harm, yttrade han slutligen : Når den plebejen? dog var jag ett barn, men det oakladt vet jag genom alla dem som kände honom, att ingen patricier kunde älnjuta en mer rättvis hågaktning, än den som allmänt tillföll honom — derom?, han såg på sin mor, bör den maka, som en gång svor honom trohet i döden, bäst kunna villna. ?Jaså, återtog stjusladern, du fordrar alt din mor skall som en romanhjeltinna, sedan hon i tjugotre år varit gill med en annan, ännu sörja din far så som om hon i går blifvit enka — det vore, ta mig lusan, rätt angenämt för hennes man — men så galen är hon icke. Han gick ut och slog igen dörren så hårdt all det gaf eko i rummet, Richard, utan all säga ett ord, betraktade länge och uttrycksfullt sia mor, men den blicken innebar mera än de längsta tal. vränk ej något illa om pappa, bad hon ty oakladt sin ringa skarpsynthet förstod hon språket som Richards ögon talade, — han menar ej något ondt, fast han ej alltid valjer sina ord; och hvad mig sjelf angår, så är visst din salig fars minne mig ännu dyrbart.? Så borde det åtminstone vara, svarade henne Richard. Men det säger jag dig, Richard, att lilla mamsellen skall hit?, sade Agathe, det är ej värdt att du prutar ecmot.? Det der skola vi sedan afgöra, menade friherrinnan ; lemna mig nu, kära flickor! jag vill nu innan de fremmande komma hafva ett enskilt samtal med Richard; Gud vetnär MMMM MMMM MMMM —— och om det sedan blir,? tillade hon med rörelse. Mamma skall få se, menade Agathe, vatt Richard återkommer utan att hafva hört elt enda fiendtligt skott lossas.? Ja, Richard, yttrade modren, då de blefvo ensamma, sast ej så säker som Agathe är på en lycklig utgång af dessa icke lyckliga tillrustningar, hoppas jag dock — och det är detta hopp, som. vid vårt stundande afsked utgör min styrka, ty skall jag säga det — du Richard är mig ändå den käraste af alla.? Nu närmade han sin stol till hennes. vYro mig, jag är med varm sonlig tillgifvenhet tacksam för det främsta rummet i min mors hjerta : det gör mig på en gäng lycklig och icke lycklig. cke lycklig — hvad menar du dermed 2? Sonens lycka beror af modrons — en hustru är ej lycklig, som icke i sitt hjerta ger mannen första rummet. Jag hade dig innan jag fick honomr. — hon rodnade starkt — hhan har upphöjt mig till ett stånd, som ger mig anseende och huru mycket jag älskade och värderade salis Lanner, så år det naturligligt att icke han i verldsvana och bildning kunde mäta sig med Baron von Klefve,? ett tvetydigt smålcende syntes kring Richards läppar, och icke onskande något vidare svar tillade hon : sglin käre, gode Richard, ni måste gripa tiden i flykten; nu till en sak af vigt, som jag innan din afresa vill tala vid dig om: du är snart 50 är, blott ett felar deruti, jag längtar alt se dig gill, och önskade, at du, innan du beger dig bort, söker alt få ditt öde afgjordt. Jag här redan åt dig utsett cn brud.? Det smärtar mig alt se mamma göra en