skäl misstänka, att denna kärna måste hafva varit något anstucken af röta ? Sjelsva Aftonbladet har måst beklaga sig öfver det liberala borgarständets liberalism, och det vill säga icke så litet. Till och med den liberalaste bland de liberala — den gamle Lars — hade ohjelpligen fallit i Aftonbladets aktning. Har detta skett på det färska trädet, hvad skulle då icke ske på det torra? Är icke sjelfva Lars Hjerta längre bland de liberala, hvem är då liberal. Det målte vara rätt harmligt, alt få sådan förargelse for just den person, hvilken man mest har puffat för, att han skulle komma in i borgareständet. Men så har ändå Aftonbladet qvar de der politiska storheterna Blanche, Lindeström, Ditzinger, Cedergren och bryggaren Rosenqvist; glömmom för all del icke bryggaren Rosenqvist. . Alt döma efter de personer borgareståndet insatte i kommitcen för uppsättandet af den underdåniga skrifvelsen i represenlalionssrågan, kan man vara temligen säker, att ståndet aldrig haft fullt allvar denna gång med frågan ; ty herrar Blanehe, Lallerstedt och lljerta äro icke i stånd att komma åstad något praktiskt förslag, det visste nog ståndsbröderna. Ord, ord, ord, det var hufvudändamålet, och så borde väl ett riksmöte, som haft så mycken annan ståt, äfven sluta med en knalleffekt. En raket skulle sluta representationen, och derföre blef Blanche, den skickligaste p olitiske fyrverkare Sverge eger, den förste i kommitten, och der blef icke en raket blott, en hel raketkista sprang i luften. När man läser de värde herrarnes skrifvelse, är det ackurat som man horde en mängd rakeler smallra i luften ; men når knallen är slut, hvad står åter annat än en nersotad pappersholsa vid en furusticka? Sie transit gloria mundi! Också det andra ståndet, bondeståndet, skulle kantänka lysa, innan det försvann för denna gång, och så framkom i sista minuerna en underdånig skrifvelse i representaionsresormsrägan. Formodqligen ville de hedervärda försöka härmed utplåna de obehagliga minnena från riksmotets begynnelse om ståndets stockkonservatism, när det gällde ut öppna ledernatsor alla hemmansegarne. Med de tvenne liberala ståndens beprisade iberalism malle det icke vara så val alldeles ståldt. Tankom på borgarståndets ätgorande i kjulsfrågan och nu de sista simmarne på dess örhallande i landsthingssrågan; glömmom å icke bondeståndets kompakta motstånd not de orepresenterade hemmansegarnes inräde i ståndet och dess sista fruktlösa kraftnsträngning för alt få behålla de der herriga s m åpamn orna. Säge sedan den om det gitter, alt dessa stånden icke aro iberala, — när det icke gäller egna intresen. Man skall se, att inom några riksdaar har bladet vändt sig och de tvenne fer en mest inbitna konservatism forkaslade tånden, adeln och presterna, äro då delibealaste Sa underligt kunna opinionens vindast blåsa. Med svenska linieflottan måste det stå ärdeles illa till, om man får tro de sKora idningarne och ekonomi-utskottets skrifvelse. lar så till och med, efter hvad tidningarne