emoirer, och således äfven med om hvilken hon berättar åtfrån den tiden blef han min e Ludvig Filip att skafia med 2 insoll Mina Goldman. anske, svarade henne Marianne tig knyck på nacken, du tror adam de Genlis var en tvälten fruktförsåljerska 2 svarade Mina förargad. vatt vara med i verlden fast man ej Ira och läsa lite fransyskav. ror), afbröt dem Notarien Jelikantens ende son, som kom lor till den asrige ungdomen, vatt trelligaro än inne hos min far, politiseras också, märker jag. akl på hans ord, och adresserosa frågade Richard: Huru mår yresgaster 2 tre att löjtnanten med den fräg till MIUITydell. Vi ha myckommunikation med Fra kellsina umgängesvanner, och vi jar mig att man ej helst väljer inom hus, Bar man har så illgn, som Fru kellner och benvar det längesedan Mamsell e dem 27 le dem sist i går, då de mådde Lilly Tydell med en blyghet foljer när man ej anser sig lats. inföll unga Jellach, vmäste jag mors uppdrag, alt inbjuda de på en lilen bål i trädgården ,; cke Djurgården, som Fröken Agathe von Klefve så ofta beprisar, men i de blindas rike är den enogåa kung och i Rostavik ar vår trädgård den vackraste och stursta. O, den gudomliga första Maj i Stockholm — minns du, Charlotte ?? extaserade sig Agathe. ja, nog minns jag att de talade mycket om huru grannt det skulle vara på Pjurgården, men inte fingo vi vara med deromen Phu har nu minne som en kyckling, för att ej säga, som en hona. Nu talade du bra, Charlotlte, hviskade halfbradern i hennes öra. Jag hör icke hvad du säger Richard, svarade donna hell högt. Äldre och yngre samlades i trädgärden, der tusentals skålar druckos — att alla dessa skålar voro beledsagade af oräkneliga tysta önskningar, år olverllodigt alt saga. Längre fram på aftonen ljödo ett par sioler i hofpredikantens sal, der många afundsjuka ögon sago snedt på kKilly Tydell, som med Lojtnant kanner dansade en francås, den enda, i hvilken han under aftonen uppträdde ; men till all lycka för de unga damerna och till stor fröjd för deras mödrar, körde just vid denna timma några officerare in på stadens gästgifvaregård. I Rostavik visste man både det som hände och icke hande, och blef således afven denna nyhet straxt bekant i prestgärden. llasligt som en vaderil slog en jungfru till gästgifvaregården, med inbjudning från hospredikanten till de unga officerarne, atthos honom passera aftonen. Dessa insnnno sig genast, och det har blifvit oss berättat, att en af dem var skalden Braun, hvilken, under det alt hans kamrater dansade och kurtiserade, stod i en vrå och såg på; men när han i deras sällskap återvånde till det gemensamma qvarteret, lär han ha haft ett humoriskt poem färdigt, hvilket holl dem alla samtliga vakna till långt fråm på morgonen. För sanningen haraf kunna vi väl ej garantera; men lika såkert vilja vi alaga oss den saken, som Rostaviksboarne kunna gå i borgen för sanningen af sina berattelser. ILH. I nedlra våningen af Krigsrådets Q—s hus, belaget vid stora gatan i Rostavik, var en dörr till höger i förstugan ; helt sakta lade vi handen på låset, vredo om detsamma och slego in. Det yttre rummet, troligen ett sörmak, det var tomt, men emellan detta och inre kammaren stod dorren öppen; derifrån hördes tvenne olika qvinnorosier; ljudet af en spinnrock tycktes taga osverhand, och lockade af det ljufliga blomsterdoftet, som likt en vålkomsthelsning mötte oss, gingo vi öfver tröskeln. vid ena sonstret satt vår redan omnämnda Fru Kelluer, hvilken af den mjuka lintolten utdrog eu tråd, så fin, som om den varit spunuen i Vesternorrland; vid det andra, i hvars fördjupning de vackraste krukväxter stodo i full blomma, sågo vi den adertonåriga dottren; hennes händer lika snabba som lärkans vingar slogo öfver och uuder lapisseribagen; en och annan tår föll ned på den brokiga duken. Hastigt såg modren upp. ÅJag tror att du gråter, Gertrud?? Vid detta tilltal lemnade flickan genast sitt arbete och kastade sig i modrens samn, döljande sitt hufvud vid den huldas bröst. Du skrämmer mig, barn; hvad i all verlden går åt dig 27