någon säfer öfwertygelse derom att de anwändas för be bestämda ändamälet och ide annorlunda? Fywårr måst man erfånua att allt detta, fom just utgör all fosterlands färleks förnämsta grundwal, jag will säga m edbor ger lighetens känssla, år och det i följd af sselfwe instituticnernas beskaffenhet, hos den klass, hwarem här år fråga, en ganska swag, ia få gedt fom ingen fänsla; vd iag tror ide att fielfwa wära riksdagar werka mycket til afhjelpande af den olägenheten. Än widare: Hwad är för Honom Tegners eller Ru nebergs sängmö? Hwad andra stora snillens stora tankar fom blifwit uttryckta på wärt fröna swenska sprät och som hos hwarje swensk, som last eller hört dem, maste werka att göra Swerige, på samma gång fom swenska spräket färt? Det är för honom likgiltigt hurnwida allt detta år skrifwet på arabista eller swenska. Sjelfwa wåra fiwen ffa folfwisors herrliga melodier äro ide till för honom, efter de hwarken sjungas eller höras of folfet annat än högst undantagswis. Säger man ändtligen att det swenska hemmet bör hålla arbetaren qwar wid den swenska jorden 2 Hwad bes gär man för werkningar af ett hem, fom ide blott är fat: tigt — ty det betyder ingenting — :nen fom innewänanes bristande hyfsning och fmaf kanske icke lätit omgifwas af ett träd, en buske, en blomma eller en gräsplan — som inwändigt företer endast en bild af cordning ech smnts, och der, i harmoni med oordningen och smutsen, under ett eskickligt sammamwistande af fönen sjelfwa födlighetsbegrens pet synes hafwa förswunnit, att ide tala om annan råhet? Will man tillägga ett sådant hem någon särdeles attrafs tionsfraft? Eller är det att betrakta annorlnnda ån Eu lan, der djuret söfex skydd emot wäderlefens oblidhet? Eller will man att förfädrens u a m noch förr fäderens grafwar skola wara en sädan fasthållande kraft? Men Per Nuderssons fader hette ÅUnders Nilsson och dennes åter Nils Olsson. Jnom twå generationer år redan hwarje spär af sjetjwa namnet förswunnet. Nägot sädant begrepp fom familj eristerar ide: några förfäder kännas knappt få längt tillbafa fom till andra generationen, wiost ide längre. OM på fyrfogården, der det fanske finnes ett gvaffor tillhörigt ett herresäte i socknen eller någon grafs sien ofwer en afliden ftåndsperfon, der wära tufwor och ogräs ofwer den släck, hwarest bonden eller arbetaren hwis lar namnlös och hägkomstlös. Jag will emellertid icke göra mig skyldig till någon öfs werdrift. Jag wet alltför wåäl — ech jag är glad att weta det — att mången swensk bonde och arbetare både lörslär att skapa ett trefligt hem omfring fig och äfwen låta fig binda wid fäderneslandet af flere eller färre bland de öfriga sedliga och intelleftuella band, fom hår cf.van uppe räknats. Och de fom befinna fig i denna fategori, jag är wiss att de både älska fädernejorden och stanna qwar på fädernejorden, såwida ej högst speciella skäl förmå äfwen dem att lemna densamma, hwilfet de äterigen aldrig skola funna göra attan safnad. Men att detta icke är fallet med ben flora massan, är beklagligen endast alltför fåfert. Oh om säledes fosterlandefärlefen förlorat hela fin fedti ga och iu telleftuella grundwal, hwad äterslär deraf annat än inftinften, fom omedelbart fäster mennis Fansdjuret wid den jordfläck, fom fett henne födas, och wid den bättre eller fämre timliga utfomften? Och fan nan då ett ögonblick undra öfwer att redan utsigten till n bättre utkomst uti något annat land, utsigten att utbyta ågbrödet mot hwetebröd och att edla en stenfri mark, fan fwerwinna instinkten — eller ännu mer — om detta ans ra land bättre lefwar uppfyllandet af flere eller färre oland de nämnda sedliga och intellektuella behofwen, fom bisserligen ide äro klart medwetna, men om hwilfa dock anske ätminstone någon dunfel aning finnes ...... Herrskapsilassen borde längt före detta ha afbetaltt sin amla skuld till den arbetande flassen. Jag torde ide bes öfwa säga hwaruti denna skuld bestär. Under den strid, fom hes of alltjemt egt rum mellau herre och bonde, fan ide wara något twifwel att den ättre lotten fallit på den förstnämndes sida; och jag tror fe man fan säga att herreftassen betett fig säsom en belmodig segrare. Alltför myckt wittnar deremot, ch det alltför ofta upprepade och ännu oftare praktiserade ttrandet: Gör en bonde rätt, men icke godt !7 wittnar llräckligt om de täntefätt, fom i detta hänseende warit ädande och wål ännu till en for tel äro det. Jag tror et år tid att göra bonden och arbetaren något m er än ätt, emedan man allt hittills, i trots till och med af vönämnde yttrande, werkligen gjort någet mindre än itt. Ått nu werka med fädlek ech nit för folkets föråtug och hästa är, synes mig, både en pligt och ett medel tt afhälla den tillfommande wreden, hpwilken ide foms