en afbild af modern, vitinade om hvad denna i sin ungdom varit. Fru Kellner hade händelsevis hyrt rum i Krigsrådet Q:s nedra vånivg, och i följd deraf förunnades henne den äran att någongång hos dem aflägga sina ceremoniella besok, hvilka äfven någongång i nåder besvarades. Afven i Rostavik undrade man öfver upplösningen af det stora veridsdrama, till hvitket ridån redan år 4848 uppdrogs ; många större och mindre prologer hade väl foregätt, men de sednaste tilldragelserna fångslade på en gång uppmärksamheten. Sedan man först med brinnande ifver tvistat med hvarandra om Ludvig Filip och franska nationen, riktades nu tankarna och talamnena uteslutande åt Danmarks sak. Det var den 4 Maj 1343. Hofpredikanten Jellach hade denna dag hos sig samlal några vänner, för att med dem dricka merg i benen; ehuru hau i samråd med sin hustru valt gräiddan af societeten, kunde han ej på en för presterna särskilt högtidsdag utesluta sin embetsbroder komministern. I det verkligt eleganta formaket, som den välmående hofpredikanten bestod sig, voro fruarna samlade; mellan detta och ett litet Kabinell stod dörren öppen, der de nnga flickorna pratade glammade vid sina arbeten. Froknarne Agatha och Charlotte von Klefve, Rosa Q., Mamsellerna Säfving och Goldman i sina vida klädningar upptogo hela soffan; på en stol vid divansbordet, men något längre bort från dem, satt unga Lilly Tydell i sim bästa drägt, men som icke destomindre skulle till och med för hvardagslaget blifvit försmådd af de rika flickorna, som voro i hennes närhet. PV i veta något nytt, vi, började Agathe von Klefve, vandande sig forst till Rosa Q. och sedan till Marianne Säfving, som icke ni torde veta — alt flere af våra regementen blifvit kommenderade till Danmark för alt hjelpa de stackars grannarne, — Westgötadals regemente, vid hvilket bror Richard tjenar, lärer vara sjelfskrifvet. Rosa, en liten täck blondin, med en färg på kinden, som motsvarade det namn hon bar, blef ännu rodare, då deremat Marianne bleknade och rodnade skiflevis; Mina Goldman, som med skalmska blickar betraktade sina båda umgangsvanner, inföll: Del är visst och sannt att ni äro bra menniskovänliga, som så mycket tyckes intressera er för våra bortfarande militärer? Mammao, afbrot Marianne, i det hon sökte stadga den något darrande rösten. amma har en bror som ar tjenstgörande major, och dessutom hafva vi flera andra släglingar, vånner och relationer. Jag har en kusin Grefve K., som tjenar vid Svea Garde, en barndomsvän Baron löjtnant vid Svea artilleri, en dito vid Vendes och en mängd andra onämnda. Måhända är du också på längt håll slägt med de kungliga?? Mariannes stora svartblå ögon, hvilka när hon blef uppretad rullade som ett eldklot, fästade sig nu på Mina. ÅKors, min söta vän, se inte så ond på mig, det kan ju vara en möjlighet, att den der morbrodern i Frankrike, millionären som herrskapet så ofta talar om, står på långt håll i någo: slägtforhållande till vår Enkedrottning, och då är saken lika trolig som lätt utredd. Du har då ytterligare skäl att bäfva för vår kronprins.? Jag har en bror, suckade Rosa. EN bror, återtog Mina, som dn ej selt på 10 år och som är gift.? PSå mycket bedrofligare, menade Rosa. När bröderna gift sig och ej på 10 år länkt på hemmet, återtog Mina.? Visst har han tänkt derpå,? afbröt henne Rosa. Åtminstone icke all träda in om dess dörrar ; då aro broderna så godt som doda för föräldrar och syskon, ifyllde Ida den afbrutna meningen. Konversationen i såörmaket började blifva särdeles animerad, dubbeldorrarne öppnades och en välljudande karlröst hördes yttra: Ja, snart nog måste vi vara marchfärdiga, ty ingen dag efter deuna äro vi säkra for uppbrottsorder.? Ack, suckade Friherrinnan von Klefve, för första gången i milt lif sörjer jag osver att du blef militär.? Men,? inföll Richard Lanner, mamma lilla, är militären biott till för fredstider? Jag deremot? — och hans ögon stralade — tycker tvärt om nu för forsta gången, alt det kan vara något värdt all vara knekt.? Hvilket ohyggligt språk du talar! återtog modren. vTrösta dig, min nådiga vän sade Fru Jellach, ?min man är verkligen en smula profet, och han sorsakrade i dag, det våra Herrar Militärer återvända utan aft ens hafva sett krutroken; men, min Gnd, hvilket ångestrop från kabinettet?, och hon skyndade dit in för alt laga notis om huru det stod till i vrosengärden. Marianne gret konvulsiviskt och Rosa nedsankle ögonlocken för alt dölja de framsmygande tärarne. vpet är ingenting alls, söta tant, det är blott spasmodiska anfall, som någon gång