Helsingborgs-Posten – 5 november 1860, sida 3

beder jag? De saliges andar lärer väl föga befatta sig med jordelifvets bekymmer.? Ida suckade djupt. I detta ögonblick satte sig en fogel i de afbladade träden på grafven och qvittrade så ljufligt; en hastig vindflägt for öfver kyrkogården, och i nästa ögonblick var allt såsom sorut. Ilaftigt skakad vandrade Ida hem. Den begärda betänketiden var tilländalupen. Med darrande röst underrättade Ida majoren, att hon ville uppfylla sin fars och hans vilja. Majoren slöt den blifvande svärdottren i sina armar. Hon skref ett rörande afskedsbref till Axel; och när julen bjöd till dans, då firades Idas bröllopp med den man, hvilken hon aldrig kunde alska annorlunda, än som en kär broder. (Forts.)