Helsingborgs-Posten – 5 november 1860, sida 2

glad och lekande. Iona bemärkte lätt den förändring som föregått med Ida, och trodde den härleda sig ifrån kärlek till Robert, och dennes föregående afton gjorda kärleksförklaring. Nu blef det hennes tur att gråta om natten och sucka om dagen. vIvarföre så sorgsen, goda Therese, sade Ida, och kysste sin väninnas tårfyllda ögon. pu har säkert haft någon ledsam dröm ! vÅck! tvärt om, mina drömmar hafva varit allt för glada; skada blott att jag nu uppvaknat till en tom verklighet.? ujvarföre till en tom verklighet? Du älskar ju Robert — vi vilja vara uppriktiga mot hearandra, Therese! — du har för få ogonblick i drömmen uttalat hans namn — och lätt skall det bli för dig, att lägga honom för dina fötter.? och denna upptäckt har du gjort, Ida och du harmas icke på mig, utan tvartom vill du at mig afträda din tillhörighet. Du leker grymt med mig — det år icke ädelt gjordt, Ida! Robert är för mig förlorad, det vet du, och förändringen af ditt humör visar alt du vunnit seger; — Robert bekände ju i går afton för dig sin kärlek.? nyyjan har aldrig bekänt någon kärlek för mig, och jag önskar alt han icke måtte göra det, ty mitt hjerta kan aldrig komma alt tillhöra honom.? Denna allvarsamma förklaring af Ida lattade till någon del den borda, som tryckte Thereses hjerta, och snart voro de, jemte majoren och löjtnanten, samlade vid frukostbordet. Några veckor sednare hade Ida tagit plats i ett litet lusthus, som hon med egna händer hade underhållit under sommaren och hvilket blifvit hennes favoritstalle. Tyst betraktade