Helsingborgs-Posten – 29 oktober 1860, sida 2

henne ju längre desto svärare, emedan de lisliga elevernas rabulister icke voro så lätta alt stilla for den gamla, af gikt och ögonsvaghet besvärade ma bonne. Visserligen begagnade hon ännu alltid deder verkande blickarne, men vare sig nu alt det allljemti anlitade ögonvattnet betagit den större delen af dess verkande kraft, eller de aldrig aflagda glasögonen förtog skarpheten i blicken; nog af, hon kunde icke längre styra såsom hon hittills styrt, och de om sina dottrars vål särdeles måna mödrarna, hade ock på senare tider börjat hviska sins emellan om pensionens försämring. Detta var för Ida visserligen icke något hårdt slag, ty hon skulle i alla fall till julen lemna detta ställe och öfvertaga den inre hushållningen hos sin far. Väl älskade hon ma bonne, men hon älskade ännu mer den omsorgsfulle fadren, och gladde sig innerligt åt hoppet, alt genom sina bemödanden kunna mildra ten djupa, långsamt tärande sorg, som tryckte honom. Ida var älskad af sina kamrater, ty hon begagnade alltid sitt företräde hos ma bonne, all asböja de små, ofta återkommande, stormar, som dennas kinkiga lynne i de sista tiderna, med eller utan skäl, uppreste öfver pensionärernas doftande blomsteriif. Men hon hade dock sorvärsvat sig särdeles en väninna, jemlik henne i älder, fastän olik henne i lynne och hjertats egenskaper. Therese var en ficka, som egde många partier ej mindre i afseende på yttre skönhet, än inre talenter, och hade sästat sig vid Ida så kärlekssullt, som hade de varit syskon, men hon var medellös och kunde icke :tillfredsstälja Siua älsklingsböjelser såsom hon önskat det, derföre gladdes hon innerligt åt det tikbyg