het, som du skänkt mig. Jag går nöjd ur verlden, ty ditt uppförande emot mig ger mig den öfvertygelsen, att mina svaga bemodanden, att göra dig lifvet gladt, lyckats. I motsatt fall skulle denna stund icke för mig inneburit hvad den verkligen nu innebär. Jag vet att dn skall sörja mig, men Fritz! glöm icke, att du har pligter, hvilkas uppfyllande icke får glömmas för en omäillig sorg. Vårda vårt barn ömt, denna enda, men så Emycket i oskattbarare pant af vär karlck, och eriara dig under dessa omsorger de stunder då denna läga först tändes och Gud välsigne dig och henne! Fridfullt skall min ande i qvällens stund vara omkring eder. Den skall hviska till eder i aftonvindens suck, den skall skåda ned på eder i stjernans blick! Ilon slutade, lade välsignande handen på sitt barns och sin mans hutvud, och få timmar derefter var hon icke mer. v (Forts.)