Ur Londons Poliskrönika. Polisen är ostridgt populär. Konstapeln i sin anspräkslåsa borgerliga uniform år en oforargelig, beskedlig, hollig och mycket nyttig menviska, endast fariig for tjufvar, med hvilka han lefver i en bitter, som det tyckes, medfödd fiendtlighet och for kokerskor, i hvilkas njerlan han åstadkommer förskräckliga förolelser. Man vill hafva observerat att han är helt och hället känslolös för tjensteslickornas och uppasserskornas behag, i deras koketta klädedrägt, med röda halsband och krinolinorade eftermiddagsklädningar, och ser med suveränt förakt på de sidenklädda med guldur försedda kammarjungsrurna; men se kokarskorna — det är for mycket för hans poliskänsla, det år hans hjertas sårbara sida, detta ar den punkt, hvaruti den starke, okuslige, härdade och i stormar pröfvade mannen är svag. Men just denna förkärlek for kokerskor måste ingifva förtroende till en mans soliditet och omtanka, den kan gifva den finaste känsla i hans hjerta en praktisk vandning. fritt från det passionerade, excenriska och tillåter aldrig hans hjerta att springa bort med förståndet och anser kärlek utan lamslek för en föraktlig passion. Äfven elommer han sig aldrig, trots sin skenbara plehejiska instinkt, förgater ej heller sitt värde såsom en offentlig person. Det koksromantiska hos vår polis, som emnar Punche? så rikt stoff till karikatyrer, iases icke ogerna äfven af bättre solk. Fastän le flesta annonserna om tjenster i Times? sluta med de hjerilasa orden: Åo suilors eller: fullowers) allowed? — ingen alskare