Helsingborgs-Posten – 19 oktober 1860, sida 1

år för helt är 45 Nor Rifomynt, halft år AOL ltare-arvede. — Annouser funna inlemnas såwål å Tids Inga angkök kunna bära sig. Litet snack de rebus variis et nonullis aiis torde icke kunna skada någon gång. Jag minnes mycket väl huru jag såsom barn, tiltande på den nedbrunna brasan, bildade mig hvarjehanda figurer bland de falnande kolen, liksom jag såsom yngling, gerna vistades bland skyarnas fantastiska skapelser; nu deremot, såsom man, börjar jag litet smålt sundera uppå ångan, men dessa funderingar, som visst icke blifva lika trefliga som hvarken Peter eller Petter Nilssons, härleda sig från koksspisen, hvarest just då jag gick förbi, en stor gryta uppfylld med potates, som skulle kokas med änga, för att bli riktigt valsmakliga, var påsatt. Då tänkte jag så har: Herre Gud, hvad den ångan är en välsignad sak! Man kan drifva vagnar och skepp med ånga, man kan trycka böcker och svärta ner folk med ånga, man kan baka bröd med ånga, koka potates och fisk med anga, man kan kortligen göra snart sagdt allting med ånga, men angkok kan man alldeles icke drifva, det kan ju till komplett evidens deenceras från ängkokens i Stockholm och Götheborg sorgliga oden, samt från Carlskronas, som likväl aldrig blifvit utaf, och var derföre troligen det lyckligaste, som PDumbom sade om äktenskapet. Jag funderade på orsaken till detta stora naturfenomen, så jag trodde hufvudet skulle spricka, då brefbäraren kom, — just i grefvens tid, — med tidningarna. Jag håller icke många sådana, men jag smickrar mig med, att bland dem hafva vutvalt den bästa delen?. Det forsta jag högg tag uti var Fäderneslandet, som jag håller, blott för dess Phistoriskhet i sina referalter och dess fina takt i sitt skrifsält. Per sann jag dock ingenting annat än ett trädsnitt, som foreställde en stor och en liten sjuf, d. v. s. en kronooch en polalistjuf, i samma häkte men olika rum. Meningen var troligtvis atl framställa huru les exiremes se touchent, men det var icke detta jag ville veta, fastän åfven sädant kan ske medelst ånga. Nå! länklo jag: inte värdt att gråta, bättre lycka nästa gång, och så nappade jag tag i ostoch Inrikes Tiduingar,? sankande att der, som sordom hos gamla Minerva, hvilken som hvar man set egde en visdom, sem omfattade allt, och som hennes kolportör salig Askelosiverlden afven rikeligen utbredde, få upplysning i saken. Och — hvad får jag se? Jo, — att inga angkok kunna bära sig, -så länge qvinnan icke erhåller någon annan sysselsättning, än alt stå i köksspisen. — Jag kunde omöjligen tro mina Ögon, jag föreställde mig, attpostkEnmman, som mina barn bruka kalla henne, när jag för dem upplaser nagon rolig stump, hade försändt synen på mig; men der stod ändå hvad der stod. Jag undrade om icke den gamla hederliga fru Cajsa Warg skulle vånda sig i sin oraf öfver denna hädelse, likasom man pastar aft Gustaf Wasa gjorde öfser det stora ljushaf som utbredde sig osver Stockholm, vid firandet af 3100:de årsdagen af hans dod, icke så mycket likval för sjell-a ljuscss skull, utan dersore att man gisvit Sitcarinljussabrikanterna medel, alt häanelter göra ännu mer i ljus. Och mamsell Björklund och alla de andra kakskonstnarerna, herr liookenberg icke förglömmandts, hvad skulle väl de tånka och saga om ett sådant pastående, att angkoken icke kunna pära sig, så länge de lsoreslas al qvinner. Men, tankte jag, Posttidningen har ända, nar allt kommer till Åremiteten (skall vara: resultatet,) icko så crått. Kungens kök, som förestas af kockar, emedan qvinnorna dersvidlag hafva en annan sysselsättning?, bar sie ganska bra, och helt sornumstigt stoppade jag min tidning i fickan för atl dermed necdtabla alla dem, som påsta att det endast ar fruntimmer, som sorsla sig på att laga mat Nar jag vid middagsbordet hade förtär den forsta potatisen, gul och mjolig som oe! härdkokt aggula, måste jag ha sett särdele pelåten ut, ty hustru min sade, icke utan e ss 2. 0 Ls Farsan fare min onb-hb