lingen stod der mer strälande ögon och spelade få, att det ena bravoropet skallade öfwer det an: dra. Alla menniskor woro hänryckta. Andric gen öfwergick den ofände siolspelaren till den berrliga melodien of österrikiska folffången. Alla hattar och mössor flögo upp i luften, och jublet blef få fort, att alla omkringstående plötsligt instämde i fången. Konftnåren spelade med den frörfta hänförelse, ända till def fången war slut; då lade dan hastigt fiolen i den tydliga invalidens nå, och innan den gamle hunnit yttra ett enda ord af tacksamhet, war fremlingen förs swunnen i folkhwimlet. ou swem war det ? ropade follet. Då trädde en herre fram och sade: Nag kanner honom mycket wäl. Det mar en af wåt tids ulmärktaste virtuoser, Ole Bull, pen fore norrmannen, fom hår u-öfwade fin fonst i barmhertighetens tjenst. Låtom of: ide glömma hans ådla cxempel! Herrn höll fråm fin hatt och på nytt nedföllo penningar, som han hopsamlade är den fattige gubben. Alla gäfwo, och då herrn ulskakar de hopsamlade penningarne i invalidens fiolfodral, utropade han: Lepwe Ole Bull, den fivade ! — Lefwe, lefwel! ropade det jublande follet. Och invaliden hopknäppte sina händer och bad: vHerre, DU belöne rikligen hang wålgerning ! Oc jag tror, att det denna afton fanns nvå lyckliga versoner mer i Wien, ån wanligt: den ene war myaliden, fom nu war hjelpt ur fin nöd; den andre war Ole Bull, hwitken af fitt hjerta erhöll ett wittnesbörd, fom man wäl fun: de afundas honom. (Kapt. Puff.) — —