versar vid vasasestens firande i BildningsCirkeln i Carlskrona: Länge Svea suckal under oket, pålagdt henno utaf utländskt våld; länge som en nunna, burit doket uti svikna Jesuiters seld; fjettrad var hos henne ej blott handen, utan ock den fria, höga anden; honnes bästa soners blod ock flöt, ymnigt fuktande sin moders sköt. Då en man i Dalarno sig dolde, vandrande uti dess skogars natt. Sveas träldom honom smärta välde, gerna lif och blod på spol han satt, om till fosterlandets värn han kunnat samla tappre män, om lyckan unnat honom, att sig egna till forsvar för det land, som honom dyrbart var. Linge ropade han dock forgafvos; serna hörde man befriarns röst; (men den goda viljan lätt forqväfves utaf misstro ock i modigt bröst.) Snart om Stockholms blodbad dock ett rykte spridde sig, hur Christiern förtryckte folket ofvor allt, hvar han drog fram och vm barnamord och qvinnors skam. på från Dalarne drog fram en skara; — Gustaf Vasa förde skaran an; modigt trottsade hon hvarje fara, segrade, hvarhelst hon motstånd fann. skaran ökades och Christierns välde, hur af vrede än hans hjerta svällde, sjönk för frihetshären mer och mer; sogrens frukter Svea annu ser.