Hösten. Den glada sommarus blomsterdagar flytt, naturen bort sin högtidsklädnad bytt och ifrån Norden kulna windar komma. Gj mer de gräsbewurna ängar blomma och) i den doftande, den fröna krans ej fjäriln sänker mer fin winges glans. På fälten sädens gullax mer ej bölja, de brutna, fig i edlarus lader dölja ech gulnade stå trädens frenor reen och blicka sorgligt upp mot himmelen. Sent waknar selen ur fin länga hwila, för att till den sä hastigt äter ila, dess stråle samma eld mer icke har, i den är endast idel ljumhet qwar, och swalan flyttat från sitt bo i Norden, bon äter skyndat till den södra jorden, ter ewig wår och ewig sommar är, fast Nordens hjeltekraft ej finnes der. J lundens täta, löfbeklädda salar ej sjnunga mer de ljufwa näktergalar. Naturens lifepnst flår få matt, få matt, det lider till den långa winternatt, då minnet endast tecknar hwad fom warit och är ej mer, men fjerran hädanfarit. O! uti menskans lif, uti dess bröst der kommer ock en gäng en kulen höst, då hjertats warma fänslor börja kallna och lifwets blommor, blefnade, ses fallna, och af def stönsto fröjder hon ej har måhända mer, än sorgligt minne qwar: då hjertat smärtsamt frymper sig ech ryser tillbafa för den framtid, som ej lyser mot henne lifa klar, som fordna dar tå ännn sjelj hon i fin blomning war; då emot ymållen närmare det lider ech steg för steg hen emot grafwen skrider. O! om på denna tid en tanfe bloett hes henne fäste sig! bur skön den lott, fom lifwets höst då funde henne bjuda! då skulle, fom en safta hwiskning, ljuda den wilda stormens tjut i naken topp; i hennes hjerta skulle spira opp ännu en blomma stön, hwars flarr öga gladt strälade mot himlans sijernehöga; och herlighetens hopp den blomma är hwar sädan menska i sitt hjerta bär. .... R-3::T—cb;e Rot. De