Ca larine. NOvell af M. NORDEN. (Öfversätinina för Helsingborgsposten.) zden sramboljade i högtidskläder gladt bkigt genom staden Prags gator och För de flesta af de lustvandrande hade förflutit under strängt arbete och derIsades Söndagen för den verkliga hvimaf dem. . öfver kedjebryggorna utbredde sig en af spatsergängare, hvilka hvilade den af gronska losfvade Skytton, der ch bänkar voro upphöjda, omspolade lauslodens mörka boljor, och der en bifvande musik lat sina inbjudande uda för en hänryckt folkmassa. Ibland ka grupper, som här och der nedslagit ; man elt ungdomligt par, på hvars da kinder och i hvars blixtande ögon inde läsa lefnadslust och gladt mod. gubbe satt bredvid dem, rökande a med god smak och smuttande så på sitt lilla krus bier. Mäster Jodok , stensliparen, såg på sin dotter Caoch hennes fästman Hynek Kreller ve belåtenhet, men denna tystnad var are än hundra ord kunnat vara. Han Hynek funnit en fitig och skicklig , som redan ett halft års tid hade ca skicklig som han sjelf. Stenslipasysselsatt med allvarsamma tankar, med det närvarande, utan ock med ommande, då hans hand skulle blifva mindra fast, hans öga skummare och hans for närvarande ännu blott lått grånade hår, skulle betäckas med gubbåldrens mognad. Hynek skulle blifva hans raska stöd och fullborda det arbete, som då skulle blifva för svårt för honom sjelf. Catharine var ej tvungen all fullborda Skrifstens allvarsamma ord: Qvinnan skall lemna fader och moder och följa mannen,? ty hon kunde blifva i det saderliga huset, der styra och råda efter plagsed och med lika kärlek och omsorg verka för maken, som att vårda fadrens ålderdom. Slutligen manade de framilande timmarne till uppbrott. Mäster Jadok hade redan lagt sin pipa afsides, då en lång, mager, efter modet klädd herre, med lorgnetten inklämd i ögat, framklef mellan de långa raderna af bord och bänkar samt anlände slutligen efter mycket bråk till det lilla sällskapet. Mäslaren reste sig och lyfte vördnadsfullt på den bredskyggade hatten, ty det var den rike juveleraren Prokop Havayek, som han nu hade framför sig. Af denne erholl han de mer eller mindre dyrbara juveler, som skulle tillslipas efter den insalning, som Havayek hade bestämdt vara den mest passande. Yar ogenerad, mästare — behåll hatten på — astonluslen är kylig — jag tittar blott flyktigt hit in och och gör nu med detsamma en liten spatsertur på Skytton — hur är det med diamanterna, som ni lofvat mig i morgon vid solens uppgång? Jag måste ännu i morgon låta insatta dem i halsbandet, ty furstinnan Geierklou förföljer mig städse för detta smyckes skull.? )Var utan oro, herr Havayek, jag hoppas ni skall blifva nöjd med mig, svarade stensliparen. Jag har helt tidigt i dag på morgonen lagt sista arbetet dervid, så att allt redan är färdigt, och jag skall, så snart ni öppnar eder boutik, sjelf föra dem till eder. Bra, mästare, bra; jag visste väl att ni ej skulle narra mig; i morgon helt tidigt skall jag titta in om hos eder och hemta diamantsmycket med detsamma. Nå, kära flicka, alltid lika rask och munter, om söndagen såvål som om söcknedagen — det tycker jag om! Jag ber att ni äfven har för mig elt litet småleende, d. v. s. att ni någon gång tänker på mig och ibland besöker mig.? Vid detta sista ord hade herr Havayek böit sig ned till stensliparens dotter och ville helt förtroligt nypa henne i kinden. Men denna upplyfte sig med en rask rörelse, kastade det lilla hufvudet djerft tillbaka, lät det lifliga blå ögat hastigt ila bort till Hynek Kreller, hvars muntra lynne ögonblickligen försvann, och sade, hastigt afvärjande den tillämnade smekningen: Alldeles som ni behagar, herr Havayek. Men då jag alltid har så mycket annat i milt hufvud kan det ej ofta ske, att jag gör hvad som behagar eder. For öfrigt må jag akta mig, då Hynek är tillstädes, ty han fordrar räkenskap för hvarje ord och blick jag skänker andra mån än honom ; ibland händer det till och med att han dugtigt lexar upp mig.? Juveleraren mönstrade den unge mannen med en blick, som just ej uttryckte välvilja och godhet. Hynek besvarade den lika afmätt, reste sig dock, såsom hans fästmö och hennes fader hade gjort. Denne sednare pekade på sin medhjelpare, sågande: Denne unge man är liynek Kreller, min dotters fästman. Ilan skall nästa månad flytta till oss och då under sin lifstid bjelpa mig lika raskt och flitigt, som han redan ett halft ärs tid gjort.? Prokop Havayek drog det magra, gula ansigtet i djupa, allvarsamma rynkor, nickade flyktigt och sade: Jag önskar att allt måtte aflöpa väl, Likväl tycker jag, mäster Jodok, att ni just icke behofver brådska med alt kasta eder dotter om halsen på den förste framlöpande gesäll. Sådana gossar, som sälla sig i besittning af eder konst och eder egendom samt den vackra flickan till på köpet, kan ni latt finna hvarje dag.? Men ännu innan den tilltalade hann svara, tog Hynek till ordet och svarade, med högröda kinder och gnistrande ögon: Jag är mycket glad, att jag ej hos eder sökt bifall till mitt giftermål och bosättning, utan allenast hos den gode mäster Ziurko. Platsen i min älskade Catharines hjerta har jag vunnit framför alla andra friare, och sastän jag ej torde förtjena en sådan stor lycka mer än mången annan rask gosse, så skall jag likväl ej nppoffra, hvad jag allenast har hennes fria böjelse att tacka för. Den ondskefulla afund, alstrad af elak svartsjuka, som ni hyser mot mig, måste jag tåla, ty ulan sorg varar ingen jordisk glädje, likväl skall jag veta alt förekomma eder, om ni alltför djerst går mig i vägen. Mäster Jodok började att blifva allt mer och mer förskräckt och ville just säga några ord, för att försona detta skarpa tal, men juveleraren nickade annu engång flyktigt åt den unga flickan och ropade, i det ban gick, utan att dervid bevärdiga fästmannen med en ytterligen blick : J morgon bittida, mästare. till dess.? Knappt hade han aflägsnat sig, förr än Akten er väl