lyste. Hans lilla brunetla l honom, likaså groft klädd, råget gick långsamt nog, n resande mannen tid alt trakla den svärmodige maride han, hvad ser jag? Ar Jo, i i sanning, det är han, led dessa orden gjorde den nen ett språng utur vagnen, i om sin gamle väns hals, 1 hade fatt tid att rätt se — Nn igenkände han holin. Ängerns och blygselus ins ansigte; han var ej i a elt enda ord. Du har vasade Collin; men du må e som du vill, så skall jag dig. och full af blygsel, berättade sin historia under ouppKom, lille narr, sade Colskall du berätta mig det a min lilla hustru ; vi äta i unmans. nu till fots förut, och pack:fter. Hvem tillhör allt detta Jeannot. Är det edert? in, alltsamman tillhör mig . Vi komma just nu från är föreståndare för en stor har gift mig med en rik vi arbeta flitigt och Gud vi hafva icke ändrat vårt lefro lyckliga och vilja gerna feannot. Men du måste icke s, hör du det? Tro mig: mer värd ån all verldens skall följa mig tll min sodelscbygd; der vill jag lära dig mitt handtverk, som ej är svårt. Sedan skall du blifva min medhjelpare, och vi skola lefva rätt glada och nöjda med hvarandra i den vrå af jorden, som vi bebo. Jeannot var utom sig. Han kände ömsom smärta och glädje, ömhet och blygsel, och sade till sig sjelf: Alla mina vånner af den så kallade stora verlden hafva ofvergifvit och sorglömt mig, och denne Collin, somjag oförståndige föraktade, kommer nu ensam att hjelpa mig. Hvilken lärdom för framtiden! Collin märkte, att sadrens öde lag hans van om hjertat, och sade dersore: For din moder skall straxt blifva sörjdt, och hvad div herr pappa beträffar, så förstår jag mig litet på rältegångssaker, och jag åtager mig all befria honom ur hans fängelse. Verkligen kom han ock innan kort derhän, att han utlöste honom ur hans kreditorers händer. Jeannot beledsagade honom derpä, jemte sina föräldrar, till deras gemensamma sodelsebygd. De bortlade sina titlar och började att drifva silt förra handtverk. Jeannot gifte sig med Collins syster, som hado samma ådla karakter, samma enfald i seder, som hennes broder. Nödvändigt måste hon således göra sin make lycklig. Föräldrar och son voro numera ösvertygade, att menniskans lycka icke består i säfånga och höghet, utan iell aterhällsamt, arbetsamt och dygdigt lif. Väl den yngling, som tidigt lärer detta af Jeannots exempel! syxen stiger. J Berlinerfabriker tillwerlas för närwarande gummiskor åt får, hwilfa der: igenom under regnig wäderlek skyddas mot flöfs TEE VARM sjuka. För hwarje fårindivid ersordras natur: ligtwis fyra skor, men hela fostnaden belöper sig till ide mera ån 15 groscden. aftorn (lill den döende:) Nå Peter Olis fon, beränk blot att du befinner dig med ena foten i ewigheten. War försonlig, om du sjelf will hoppas på ewig frid. Förlåt dina Omwånz ver, innan du skiljes hädan! Den döende (med swag röst:) Ja det will jag wifi! Jag förlåter dem gerna! Men Per Larsson flår jag i ffalten om jag fommer upp igen. wastorn: Du måsie förlåta utan undantag, om du will dö satig i denna stund! Den döende: Ja — ja — utan alla uns dantag! Jag will wisst icke göra Per Larsson någor ondt — men min son Hans Petter bar loswat utt göra af med honom — det tår jag inte för. En Stockholmöfortespondent lill en landåvitds tidning berättar följande anefdor från kröningen i Norge: Hrr Blonde och ESbmwan woro en dgg ute I lägret på Stördalshalsen. Kungen fom fram till dem. Goddag, Schwan, hur mår du ? frågade han. Schwan varade och tillade: jag fär för, ers maj:t presemera au. ditör Blanche. — Uh, nog må du tro an jag fånner Blancben, inföll konungen. På en winf gingo de in i konungens tält, der frufoft war framdukad. 7Se få, Blanche, fade hum gen, ftig nu fram och tag dig en lysholmare (Härmed menas i Norge ett slags bränwin, som inom landet eger samma popularitet som wårt fahlubränwin.) Wi äro neg lyckliga att funna witsorda denna anekdots historiskhet, utom deri art fos nungen skulle ha kallat herr Blanche för du; tillbaka. detta fan få mycket mindre Ha skett, fom denne wår frejdade samtida månge gånger förklarat att han aldrig skalle låta dua sig af nägon menniska, år hwilken han ide kunde såga du (K. V.) Eu marknad, hwilfen ide står i almanachan och lifwäl hör till de märkwärdigaste och ins tressantaste, är giftermålsmarfnaden i Gu walki i Pohlen. Den eger rum twenne gåns ger om året. På denna marknad stäsla fig de giftwurna flickorna från trakten upp i tre leder. Xarlarne, fom wilja gifta fig, söka och wälja ofta långe, tisls hwar och en finner den riftiga, och om han också är den råtte komma de låt of werens med hwarandra: han förer bruden hem och det i släda. Omkring 60 slädar fara, bes jaa med brudpar, mot afionen viljnabbt ger nom gatorna, medan de flickor, hwilfa inga welat hafwa, intill sent på aftonen qwarblifwa å marknaden och sluttigen wandra modsstulna hem. De mån, hwilka vå detta fått hemta huflrur, äro för det mesta Philippiner, en fer: stild fekt af den grefiffa kyrkan, men flickorna äro dottrar af polska bönder. — — En herre sände en dag sitt factotum, en gammal f. d. foldat, ner i fin källare med befallning att buteljera ett nyligen inkommet fat whisky. men gaf honom vå förhand det vådet att han borde, för att kunna stä emot spritängan, taga sig ett dugtig glas deraf innan han började. Den gamle foldaten, fom a:drig fått någon befallning den han hjerlligare ätlydde, git med gladt met till källaren för att börja sitt arbete, synnerligast fom han uu erhållit serskild tillätelse att fmafa vå waran. Gfter några timmar git hnsbonden ner för att fe till arbetet, och finner då till fin försträckelse soldaten liggande sanslös vå golfwet. — Nå, min fåra Ionag! utropade herrn, Ädu har icke följt mitt råd. Stig upp och tag dig ett glas; det skall måhända återställa dig Iona, fom ide lät fåga fig detta twå gånger, emottog ech tömde glaset, sägande: At, husbonde. detta är det trettonde glaset fom jag tagit, och jag känner mig icke en bit bättre!